Idrott är som livet: besvikelser är vanligast

KOLUMNISTER

Sverige tar medaljer, helst guld: så hoppas många svenskar att det ska låta under VM i friidrott i Paris. Carolina Klüft gjorde det och i kväll vet vi hur Christian Olsson och Stefan Holm lyckats.

Ofta trissas förhoppningar upp, varefter följden blir besvikelser.

Varje svensk medalj i ett världsmästerskap i friidrott är något mycket märkvärdigt. Placeringar i en final är en stor framgång.

Många som sitter hemma och betraktar skådespelet, kanske med lättköpt kritik då och då, bör veta vilken press det innebär att bedriva idrott på den här nivån. Och dessutom pricka in formtoppen vid precis rätt tillfälle.

Jag tycker att också ett personligt rekord, även om det inte räckte, kan vara en fin prestation.

Det fantastiska för vårt lilla land är ju att vi har så många friidrottare på toppnivå i den nuvarande generationen. Det är bättre än någonsin, om man räknar bort åren efter kriget, då många kom hem från skyttegravarna, i dålig form.

En särskilt glädjande utveckling är kvinnornas framsteg och frigörelsen från mossig manschauvinism, inte ovanlig förr.

Vi är också involverade i kval till VM i fotboll, med en lustig match mot San Marino och en så kallad ödesmatch mot Polen. Experterna säger sådant som att vi måste komma runt på kanterna. Jag tror det ordnar sig.

Friidrott och fotboll är väl de bästa tv-sporterna. Vi håller på Sverige och svenskarna och när det gäller idrott är godmodig nationalism okej.

Om det finns någon idrottsfilosofi så kan den gå ut på att idrotten är som livet: man måste hantera både framgångar och besvikelser och de senare är vanligare.

Jag började min journalistiska verksamhet som 18-årig sportjournalist på tidningen Mellersta Skåne. Vi var tre fyra friidrottare i min lilla hemort och det fanns ett fotbollslag som spelade i mellanskånska serien, division fyra.

På idrottsplatsen fanns en röd stuga som omklädningsrum och utanför en gammal pump att tvätta benen vid.

Jag följde ibland med i bussen till bortamatcher men deltog inte i pokerspelet, fast jag lärde mig jargongen. Tidningen betalade tio öre raden, dock fick man inte för den skull skriva långt. Det var god träning och min första inkomst.

Vi tog tåget till Malmö och såg Malmö FF, på ståplats. Det är klart att jag sen dess håller på MFF och särskilt gläds när stöddiga Stockholmslag besegras. Min klubb IFK Lund (Lundakamraterna), var en värdefull gemenskap. Jag sprang 400 meter sex-sju säsonger och deltog i många stafetter. Åh, denna doft av svett och liniment i omklädningsrummen!

Framför mig här på skrivbordet står en liten bägare med inskriften MAI, 400 m B, III pris. Det var MAI-gala; före eliten var det ett B-heat för oss medelmåttor. Vi kom trea en gång vid SM i stafett 4x400. Jag hade första sträckan och ytterbanan i finalen. Ni som vet hur 400 går till vet att då är man jagad av fem vinthundar innanför och sista ytterkurvan är oerhört lång; jag lämnade stafettpinnen som tvåa. Så jagad har jag aldrig varit senare i livet men det var ju roligt.

På bilder betraktar jag vårt lag; sista sträckan löpte KG Thörnblad. Jag ringer till vår veteran som coach i Lund: jodå, KG är farfar till klubbens höjdhoppsstjärna i dag, junioren Linus Thörnblad, som nyligen tog 2,30, ett världsresultat.

Klubbkänslan tycks mig viktig och därför har jag svårt för fotbollslagens vana numera att ständigt värva spelare från vilka klubbar som helst. Tiderna förändras, då talade nästan alla MFF-spelare Malmödialekt.

En höstkväll i Lund var jag hare till Dan Waern som gjorde ett världsrekordförsök på 1 000 meter. Han ville ha 54,5 som mellantid och jag gjorde precisionsarbete med 54 jämnt varefter jag la av efter 500 meter; dock missade han rekordet.

Lasse Holmqvist, som annars var kulstötare, var bra pratmakare och fungerade som speaker.

Så dyker minnen upp från ett tidigare liv. De flesta gör väl som jag, följer de idrottsgrenar vi upplevde som pojkar. Det är en väsentlig del av livet, många undrar varför, men sådan är idrottens dramatik och mystik.

Gunnar Fredriksson