Vilka hjärnsläpp - är det sommarens fel?

KOLUMNISTER

Har sommaren varit för solig och varm? Eller är det guldhysterin i friidrotts-VM? Några annars mycket kloka mänskor tycks ha drabbats av hjärnsläpp.

Ta författaren Per Olov Enquist som exempel, gamle fine P O som följt och kommenterat varenda svensk valkampanj sedan allmänna rösträttens genomförande.

I går gav han sig på utrikesminister Anna Lindh. Anledningen: i en debattartikel hade hon, tillsammans med chefen för landets viktigaste företag, Ericssons vd Carl-Henrik Svanberg, sagt några självklarheter om företagsklimatet. Det skulle hon inte ha gjort. Hon borde passa sig för slikt sällskap, inskärpte P O, som inför den 14 september står på samma sida som Sverigedemokraterna, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, Lotta Gröning och Rune Andersson, styrelseordföranden i Electrolux.

EMU-debatten blir kanske riktigt bra först när alla ministrar som välkomnar euron lärt sig tiga?

För några år sedan, inför förra folkomröstningen, fastslog P O Enquist att "det finns ingen som helst rätt" för Sverige att stå utanför EMU. Eftersom vi ändå ska ta ställning till medlemskap eller utanförskap den 14 september verkar det som han i det fallet tog miste.

Eller ta styrelsen för Svenska fotbollförbundet och därtill nuvarande och före detta förbundskaptener för landslaget. De hade att ta ställning i frågan vem som varit svensk fotbolls bäste spelare de senaste femtio åren. De grunnade, vände, vred och grunnade igen. Och så svarade de: Henke Larsson.

Det är inget fel på Henke, naturligtvis inte. Han är en av de allra bästa spelarna, bättre än Tomas Brolin och kanske lika bra som Ralf Edström, Ove Kindvall, Bosse Larsson och Kurt Hamrin.

Vart tog Gunnar Nordahl vägen? Ja, jag bara frågar. Har ingen av förbundets höjdare hört talas om honom? Nordahl var proffs i italienska Milan 1949-56 och Roma 1956-58 samt spelande tränare i Karlstad BIK 1959-61. Han spelade 33 landskamper för Sverige och gjorde då 43 mål. Han vann den italienska skytteligan fem gånger och har fortfarande den ligans målrekord!

Självklart är Gunnar Nordahl den allra bäste.

Eller ta Kerstin Ekman, som fyllde 70 år i går och som i en födelsedagsintervju lät undslippa sig att Verner von Heidenstam är en av hennes favoriter bland svenska romanförfattare. Ja, dithän gick hon att hon placerade honom i jämnhöjd med Selma Lagerlöf.

Ack, ack, ack! Menar hon att Heidenstams Folkungaträdet skulle vara ett verk i nivå med Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, Jerusalem och Kejsaren av Portugallien? Det kan hon väl inte mena? Hon som tycker så illa om självgod nationalism och stormaktsfantasier?

Heidenstam! Skulle han, som å det grövsta svek Gustaf Fröding när det verkligen gällde i samband med åtalet mot En morgondröm, vara läsbar och läsvärd? Självklart inte. Heidenstam dog 1940 och ungefär samtidigt dog intresset för hans diktning. Vore det inte för Övralidspriset skulle hans namn inte förekomma annat än i högtidliga texter om Svenska Dagbladets och akademiens historia. (Jag ber minnesgoda läsare notera att jag i dag inte med ett ord berört Heidenstams svassande för Tyskland under trettiotalet, inte heller välviljan Hitlertyskland då visade honom.)

Ja, jag tycker om Enquist, Ekman, fotbollförbundet och det de uträttar. Med Enquist har jag till och med diskuterat livet, livets mening och hur kort detta livet kan vara. Desto större blir därför besvikelsen när jag tvingas se när de snubblar och drattar på ändan. Tala illa om och bespotta Anna Lindh! Glömma Gunnar Nordahl! Höja ädelfjanten Heidenstam till skyarna!

Det händer inte ofta att de så grovt bryter mot vad som går an, det är sant, och jag är redo att ha överseende med förlöpningarna. Den här gången. Under förutsättning att de icke upprepas. Men sker det nöjer jag mig inte med att höja ett ögonbryn eller två. Då kommer jag att vrida om näsan på vederbörande. Det blir inte roligt.

Rolf Alsing