Svårt att hålla humöret uppe i beige rustning

KOLUMNISTER

Vad hänger runt Christian Olssons hals, varför kysste han smycket inför hoppet?

Det hade Peter Jihde tagit reda på. Han skulle ha stått där i skjortärmarna och plirat och frågat nåt jag knappt visste att jag ville veta.

Men det är fyran som sköter snacket. Tre killar, utklädda till gubbar.

Deras kostymer gör mig ledsen. Deppbeige och lunsiga, stela och rynkiga upp till armhålan. Det känns så tröstlöst på något sätt. Tjocka knutklumpar under randig krage.

Så o-omtänksamt.

Detta är inte finkostymer en stolt pappa och mamma köper för att grabbarna ska se trevliga ut och alla trivas i deras sällskap, ingen har sagt: ja nu ska vi hitta nåt fint, nu när grabbarna fått det ärorika uppdraget som värdar för ett folkligt, festligt jättekalas.

Det är en kostym för sakens skull, som rafsats fram på en utförsäljning inför en pliktmiddag med sponsorerna eller en släktmiddag med hög ångestfaktor: jaha, den här beige får duga, det är väl inte så noga hur de passar, bara vi låtsas hålla stilen.

Och så knallar killarna iväg med styv nacke och tyngda axlar och de försöker hålla snacket i gång och garvar högt HÖ-HÖ-HÖ och det blir krystat och kommentarerna blir glesare och ansiktsmusklerna stelnar och volymen stiger - snart nästan skriker de medan hjärnan mal: Vaffan ska jag säga nu?

Fram till reklamen.

Jag vet inte om grabbarna tycker det är så kul i Paris.

Visst är det lite, lite skoj med en silvermedalj, som Stefan Holm vann? Det lät som om de tyckte han skulle skämmas.

Så har vi Edwin Moses, han är verkligen en mycket vacker man med ett vinnande leende, han gör sitt jobb, säger allt vi älskar att höra om de svenska idrottshjältarna. Men vad ska han göra sedan?

Stackars Moses, men han lyckas slinka ur greppet när grabbarna 4 ska lära honom sjunga "Ve-em-guld, ve-em-guld...". Själv hinner jag hisna av skräck.

Det är som när jag gick i högstadiet och mina föräldrar visade sig på offentlig plats: "Håll tyst, för Guds skull, så jag slipper skämmas."

Det måste vara mycket svårt för fyrans grabbar att hålla humöret uppe i beige rustning med rynkad armhåla. Man kan ju inte skriva in ord som "humor" och "värme" i arbetsbeskrivningen. Visst, jag förstår det.

Men ändå.

Det är Jihdes dag i dag. Med en kvinna vid sin sida. Jag kan inte för mitt liv komma på hur hon brukar vara klädd. Det är det som är grejen. Jag behöver inte vara nervös å någons vägnar. Jag kan slappna av. Jag slipper kastas mellan tvättmaskiner och stavhopp, flingor och diskus.

Okej, jag har lärt mig något. Om hur stor kvalitetsskillnaden faktiskt är, när det gäller. Låt oss tänka på detta som ett intressant experiment.

Som inte görs om, snälla.