Jag fuskar när jag kollar på nyheterna

KOLUMNISTER

Hon har ett vackert leende, Wanja Lundby-Wedin. Det har jag alltid tyckt. En varm och trevlig mun. Men vad är det hon säger? Det kan jag inte redogöra för, inte ens medan hon talar på tevenyheterna. För jag fuskar.

Det är fult att fuska. Man vill ju gärna vara en medveten tjej, en som hänger med. Som har koll. Jag lovar, jag gör mitt bästa. Nästan varje kväll sätter jag mig framför någon av nyhetssändningarna på teve. Men ganska snart drar det i ögonlocken. Ibland - inte så sällan, om sanningen ska fram - dras jag ner i en mikrosömn. Jag hör ljud, men hjärnan har kopplat ur, jag är blank inuti. Jag sitter där, men är någon annanstans. Jag är på jobbet, på semestern eller i sportaffären dit jag måste komma ihåg att bege mig nästa dag för att hitta ett par flickträningsbyxor i storlek 116, helst svarta.

Det är förstås fusk. Men jag har överseende med mig själv. För efteråt känner jag mig ju ändå nästan alltid liksom styrkt och lättad. Jag har försökt hänga med. Och om jag somnat en stund så ... ja, då har väl inget särskilt hänt, i vart fall ingenting som förändrar världen, eller hur? Något att glädjas åt även det.

Jag vill betona att jag faktiskt försöker. Jag är inte någon särskilt lat människa. Lätt är det inte.

Men allting

i livet ska inte vara roligt. Särskilt inte nyhetssändningar, hur skulle det vara?

Så har jag vant mig att tänka. Jag tycker att Rapport gärna får kännas som att äta frukost. Jag äter gärna samma mat varje morgon och den ska kännas nyttig och näringsrik men inte svårtuggad. Den kräver inte min uppmärksamhet.

Undrar hur många fuskare vi är. Kanske inte så få. Det är vi som exempelvis inte bryr oss särskilt mycket om hur Wanja Lundby-Wedin ska rösta i EMU-valet.

Det är detta jag ville komma fram till. Tydligen är det så att Wanja Lundby-Wedin skrivit under en debattartikel som handlar om fördelarna med att gå med i EMU. Låter som ett ja, tänker jag och försöker hålla mig vaken. Samtidigt vill hon inte säga om hon tänker rösta ja. Jag ser hennes läppar röra sig. Tydligen har något slags läge infunnit sig. Ett känsligt läge. Så mycket uppfattar jag.

Jag förstår bara inte vad som är så himla känsligt. Om allmänheten får veta hur Wanja Lundby-Wedin röstar, kommer då LO-medlemmar att påverkas till den grad att de reser sig i plötslig visshet och tågar i förening med ja-sedlarna till röstkontoren? Det är ju att ta på sig ett fantastiskt stort allvar, tänker jag, för ett ögonblick fascinerad. Sedan tänker jag: Skönt, inget har hänt, det var bara en Rapportnyhet. Som jag med allra största lätthet kan fuska mig igenom.

Kerstin Weigl