En taktiker med större världsbild än gubbarma

KOLUMNISTER

Molntäcket ligger kompakt över Illinois. Vi spänner fast säkerhetsbältena och flygplanskroppen glider ner genom molnmassorna, i några minuter färdas vi genom skummjölk och plötsligt är vi igenom, regnet piskar mot glas och plåt och Lake Michigan brer ut sig under oss, stålgrå och vindpinad.

Det blåser alltid i Chicago.

Inflygningen till O"Hares internationella flygplats går i dag över stadens södra förorter, och jag tittar ut över mil efter mil av American suburbia, hustak och bilar i snörräta rader.

Det var här Hillary Rodham Clinton växte upp.

Där nere ligger Park Ridge, medelklassområdet där hennes far köpte en tvåvånings tegelkåk i hörnet Elm Street och Wisner Street, kontant, år 1950, med två soldäck, inglasad veranda och körsbärsträd på bakgården.

Hillary, storasyster med två småbröder, här gick hon i skolan och åkte skridskor och spelade softball. USA:s första dam under åtta år, numera senator representerande New York - det sista jag hörde på nyheterna hemma i Sverige var att hon skulle använda helgen för att, tillsammans med sina rådgivare, besluta om hon ska ställa upp som presumtiv kandidat till nästa års presidentval.

- George Bush är en idiot, säger Terry i flygplanssätet bredvid, 45 år gammal och resande i kopparbranschen. Jag skulle gärna se att Hillary ställde upp, skulle genast rösta på henne.

- Du tror inte att det faktum att hon är kvinna utgör ett alltför stort handikapp för att en kandidatur skulle vara möjlig?

- Well, säger Terry, vet inte, men jag hoppas att Amerika snart är moget.

Vi har val nästa söndag, säger jag. Folkomröstning om vi ska ha euron eller inte.

Terry skakar på huvudet.

- Europa är ju så litet, säger han, och ni Swedes är ju så himla få. Ni borde ju verkligen hålla ihop. Vi är 50 delstater, tänk om vi skulle ha femtio olika valutor, det vore ju helt bisarrt.

Planet landar, 45 minuter försenat. Det är bara några personer framför mig i kön till immigrationskontrollen när något plötsligt händer. Alla tullarna tar sig för pannan och börjar ropa till varandra.

Skärmarna är svarta, datorerna har dött.

Hallen bakom mig fylls av människor, efter en stund trängs 2 000 personer i ingenmanslandet mellan flygmaskiner och Amerika.

Slutligen vinkas jag fram och släpps igenom - utan att kontrolleras! - men det är för sent, mitt anslutningsflyg har gått.

Jag tar in på Hilton och sover den jetlaggades klubbade sömn.

Efter frukosten nästa morgon (three egg omelette with your choise of three different toppings!) lägger jag mig på hotellrumssängen och slår på morgonnyheterna.

Det första inslaget:

Ett haveri i Immigrationsverkets databas orsakade kaos i alla gränskontroller i hela landet i går kväll. Tiotusentals människor blev stående i timmar i väntan på att bli insläppta i USA. Felet är nu avhjälpt och allt flyter som vanligt.

Det andra inslaget:

En opinionsmätning visar att praktiskt taget noll amerikaner känner till en enda av de nio män som tänker slå ut varandra och bli demokraternas kandidat i nästa års presidentval. Hillary Rodham Clinton har beslutat sig för att inte ställa upp (en inklippsbild där hon ler och vinkar, skakar hand och skrattar, perfekt i håret och iklädd en rosa Armani).

Hillary, smarta Hillary från Chicagos södra förorter, taktikern med större världsbild än alla gubbarna tillsammans. Hon går inte in och söndrar och slåss och klöser, hon kommer att hitta andra vägar.

I förordet till sin bok "Living history" skriver hon:

"Jag har alltid vetat att Amerika har betydelse för resten av världen; mina resor har lärt mig vilken betydelse resten av världen har för Amerika. Att lyssna till vad människor i andra länder har att säga, och försöka förstå hur de uppfattar sin plats i världssamfundet, är avgörande för en framtid i fred och säkerhet både hemma och utomlands." (Min översättning.)

Naturligtvis har hon rätt även här.

Hade hon varit svensk anar jag hur hon skulle ha röstat i euro-valet.

Liza Marklund