Valet handlar om hela EU - inte bara banken

KOLUMNISTER

Svenskarnas vankelmod när det gäller att anamma europeiska nymodigheter har gamla anor, läser jag. Det gäller runstenarnas skrift om vilken gamle professorn Sven B F Jansson ("Run-Janne") skrev:

"Vi hängde segt fast vid runorna, längre än något annat folk. Så blir också runristningarnas ojämförliga antal en påminnelse om hur påfallande sent och liksom tveksamt vi tog vårt inträde bland Europas kulturnationer."

Frans G Bengtsson gör samma iakttagelse i "Röde Orm", när han berättar om hur kung Harald i Danmark beslöt att kristendomen skulle införas.

"Han lade de hårdaste straff på dem som buro hand på präster; och i Skåne tilltog nu dessa i antal, och kyrkor byggdes på slätten; och de gamla gudarna började komma ur bruk utom i sjönöd och vid kreaturssjukdom."

Nu står vi inför ett nytt beslut, åter igen tveksamma. Utlandet symboliseras av "Bryssel" eller "Frankfurt". Nej-sägare i provinserna verkar vara lika mycket emot Stockholm och längst där uppe är de kanske också emot Sundsvall.

En ledande anti-europé från Tornedalen försöker uttala "euro" på tyska, det låter för jävligt.

Pliktskyldigt avlyssnade jag en "debatt" mellan en företrädare för böndernas LRF och en centerpartist. Det var ett radioinslag som jag annars bara skulle ha hört med en pistol i nacken men nu är det ju folkomröstning.

Deras diskussion gällde enbart om svenska bönder får mer pengar om vi är med eller inte är med i EMU. Inte ett ord om något som helst annat perspektiv på Europa.

Kvinnor som gör propaganda för nej säger att EMU är en kvinnofälla. Jo, jag vet, det kan man säga om mycket, och kanske har de rätt. Hela världen är en kvinnofälla.

Slutsatsen borde väl vara att vi ska vara med och försöka ändra på sådant och åtskilligt mer i EU.

Jag förstår föga av de ekonomiska experternas argument. Vi vanliga människor förväntas ta ställning till sådant som priser, räntor, valutapolitik och stabiliseringspolitiska instrument. Och dessutom är dessa briljanta ekonomer notoriskt oeniga.

Jag hör politiker försäkra att villaägare tjänar si och så mycket, eller förlorar, att ett hushåll slipper räntor på sisådär många kronor, eller tvärtom, att det blir färre dagisplatser och dyrare mat. Rösta ja för välfärden, rösta nej för välfärden, och så vidare.

Jag ger upp. Och kommer att tänka på en replik av den liberale amerikanske ekonomen Galbraith. Österrikes förbundskansler Kreisky frågade honom vad orsakerna var till att Österrikes ekonomi gick så bra efter kriget. Galbraith svarade att det berodde på att alla Österrikes ekonomer hade emigrerat till Amerika.

I debatten drar några debattörer på olika sidor fram Hitler och Stalin. En skribent med osmälta historiska kunskaper skrämmer på en kultursida med nazisternas idéer om Europas enhet. Men det demokratiska EU och dess föregångare skapades för att definitivt kasta sådant på historiens sophög, där det nu ruttnar.

Det är egendomligt att många som anser sig stå till vänster i Sverige inte vill tillhöra en europeisk vänster som arbetar för att politiskt tämja marknadskrafter och stärka välfärds- och miljöpolitik. De hamnar ihop med högernationalister.

Hade debatten bara handlat om ett medlemskap i en bank och ekonomiska resonemang för och emot hade jag struntat i alltsamman. En sådan folkomröstning är ju knäpp.

Det är som när man får elräkningar och en hopplös mängd siffror från olika el-bolag och ombeds välja, en så kallad valfrihet där man begriper absolut ingenting om alternativen.

Men nu handlar det inte bara om banken utan om EU och hela Europa, för inte minst nej-sidan diskuterar som om vi upprepade omröstningen om medlemskapet.

Kanske bryter hela EMU-systemet samman, stabiliseringspolitik och allt. Statsministern säger därför att vi kan rösta ja i princip, varefter riksdag och regering bestämmer om tidpunkten för eventuellt medlemskap.

Utmärkt, därmed är folkomröstningen komplett onödig och vi är åter i den vanliga parlamentarismen.

Det är perfekt logik: en folkomröstning som knäcker sig själv i slutspurten.

Gunnar Fredriksson