Stans saltaste böna blir 90 på söndag

KOLUMNISTER

Hon skulle egentligen ha varit pojke och hetat Sune, för det hade mamma Annie, äkta värmländska från Hammarö utanför Karlstad, och pappa Gusten, infödd stockholmare och musiker, bestämt. Men det blev ju inte så. Det blev ingen pojke, det blev en flicka.

En söndagsmorgon, det var den 14 september 1913, föddes Annalisa Ericson i ett litet hus i backen nedanför Rosendals slott på Djurgården.

När hon skulle fylla sex skrevs hon in på Operans balettskola och gjorde strax scendebut som svart gosse i Aida. Hon fortsatte med rollen som ett litet darrande moln i Max Reinhardts uppsättning av Orfeus i underjorden. Några år senare fick hon sjunga en riktig operaroll.

John Forsell gav Humperdincks Kungabarnen och han beslöt att Annalisa skulle spela kvastbindarens lilla dotter. Hon fick nya roller, men någon stor operaartist blev hon aldrig. Desto större blev hon på film och på revyscenerna Oscars, Södran, Blancheteatern och Folkan. Hon uppträdde med alla de lysande stjärnorna: Ernst Rolf, Max Hansen, Karl Gerhard och Kar de Mumma.

Genombrottet kom 1932 med filmatiseringen av Värmlänningarna. Annalisa, redan då betagande vacker, var Anna och Gösta Kjellertz gjorde Erik. Filmen blev en framgång över hela Sverige. Tio år senare inledde hon ett mångårigt samarbete med vännen Nils Poppe i Blåjackor och nådde succénivå med Lorden från gränden.

Paradnumret som den saltaste bönan i stan gjorde först Annalisa Ericson 1956, i Kar de Mumma-revyn Vi roar oss kungligt. Ni minns väl inledningen på Ulf Peder Olrogs slagdänga:

Bröder och systrar i Sodom och Gomorra

jag är den saltaste bönan i stan.

Lot är jag gift med, han räknas till de torra

Men honom bedrar jag mest en gång om dan.

Rättskaffens folk dom har börjat på att knorra

att nattklubbar öppnas i varje kvarter

Syndigt men härligt i Sodom och Gomorra,

för mig kan det gärna få bli många fler "

På femtiotalet spelade hon deckarhustrun Kajsa Hillman i de klassiska Arne Mattsson-filmerna Damen i svart, Mannekäng i rött och Ryttare i blått.

Annalisa Ericson fick förstås inte applåder för alla roller hon gjorde. Ta till exempel Herbert Grevenius vardagskomedi Café Lunchrasten där hon spelade Smörblomman.

Jurgen Schildt, Aftonbladets legendariske filmpublicist, hade en del gott att säga om filmen, men han tillfogade också kritiskt: "Alldeles för chargerad och vulgariserad är Annalisa Ericson som kvartershoran Smörblomman. Svensk film framhärdar tydligen i föreställningen om Stockholmsfnaskets klassiska treenighet: boan, hattskrållan och vristremmarna."

Någon vecka därefter träffade hon Jurgen på en fest hemma hos Torsten Lilliecrona. Hon gick utan att tveka rakt fram till honom och presenterade sig: God dag, herr Schildt, jag heter Annalisa Ericson. Ni minns mig väl som den där kvartershoran som Ni tyckte så förfärligt illa om i Café Lunchrasten?

Ja, det gick som det gick. Han kunde inte motstå den vackra, intelligenta och vasstungade kvinna. Vad spelade det för roll att hon var tio år äldre? Det blev kärlek, mycket kärlek. Den 2 juli 1964 gifte de sig och levde lyckliga till 1990 då Jurgen hastigt rycktes bort. Cancern tog honom. Det drabbade Annalisa hårt, men hon förmådde ändå resa sig och fortsätta färden.

Det är sant som det är sagt. Annalisa Ericson är ett stycke levande film-, teater- och revyhistoria. Ingen har varit med om så mycket som hon, och ingen kan berätta om gamla tider och nya som hon. Det känns logiskt att hon gav sin memoarbok som kom ut 1982 med titeln Mina sju liv.

Jag kom att lära känna Annalisa Ericson i mitten av åttiotalet och jag insåg med en gång att hon är ett fenomen, sagolikt skön och underhållande. Fast hon är Annalisa Ericson är hon ändå en av oss och precis som vi. Hon är folklig utan att göra sig till. Inte undra på att vi är så många som beundrar henne. Och nu, inför hennes nittioårsdag på söndag, vill jag köpa en stor bukett frödingska rosor som jag kan ge henne och säga: Tu lu, lilla sötsnut!

Rolf Alsing