Vi måste inse att vårt Sverige är våldsamt

KOLUMNISTER

I dag hålls minneshögtiden över Anna Lindh i Blå hallen i Stockholms stadshus, och alla ställer samma fråga:

Hur kommer Sverige att förändras?

Svaren varierar allt efter positionering och politisk vilja:

Vi får ett slutet samhälle, säger vissa, där allmänheten inte längre kan gå fram och diskutera politik med utrikesministern vid mjölkdisken på Konsum.

Andra säger: inte alls. Det här spelar ingen roll. Snart lägger sig överdrifterna och hysterin och allt blir som förr.

Jag tror att båda har fel.

Sverige har förändrats i grunden det senaste decenniet. Annas grymma och meningslösa död är en följd av det, konsekvensen av ett stort glapp i vår självbild och hur verkligheten egentligen ser ut.

Jag läser i en tidningsledare att "Sverige är det mest konfliktfria av alla länder".

Jag hör en reporter i tv säga att vi "inte har något våld i Sverige, och definitivt inte något politiskt våld".

Inget av detta är sant.

Vårt Sverige i dag är ett ganska våldsamt samhälle. Här finns rasistiskt, sexistiskt och nynazistiskt våld.

Tänk efter! På bara några år har nynazistiska grupper mördat en fackföreningsledare, skjutit ihjäl poliser i Malexander, sprängt en bilbomb i syftet att mörda en journalist. Lasermannen, som ju inte var något annat än en rasistisk seriemördare, lyckades skjuta tio invandrare innan han stoppades.

Flyktingförläggningar och moskéer har stuckits i brand, asylsökande mördats.

Barn har försvunnit spårlöst, pedofiler gripits.

Var tionde dag mördas en kvinna i Sverige, oftast av en närstående man.

Sedan har vi alla de psykiskt sjuka och deras våldsamma gärningar.

Enligt den senaste rapporten från FN är kriminaliteten 50 procent högre i Sverige än i USA. Dessutom ökar brottsligheten i Sverige samtidigt som den minskar i USA. (Nu menar jag inte att vi ska införa det amerikanska rättsväsendet här hos oss, bevare oss väl, men jag nämner det som en jämförelse.)

Men vi måste inse detta faktum och acceptera de politiska konsekvenser det innebär.

Vi kanske inte kan fortsätta att ersätta personalen på våra polisstationer med automatiska telefonsvarare.

Våra högsta ledare kanske inte kan leva ett sådant oskyddat liv som de hittills gjort. Med största sannolikhet kommer fler ministrar än regeringschefen att utsättas för övervakning dygnet runt från och med nu.

Men i första hand är inte det ett problem för "öppenheten", det inskränker inte särskilt mycket på vårt behov att nå våra folkvalda. Man kan tala med ministern vid mjölkdisken även om det står en livvakt bredvid, och förresten är jag inte säker på att mjölkdisken är någon särskilt bra plats att diskutera Irak-frågan med utrikesministern. Om hon står vid mjölkdisken en onsdagskväll är hon förmodligen på väg hem för att laga pannkakor till barnen, och det sista hon behöver är en lång och utdragen diskussion om var Saddam befinner sig.

(Och varför ska det vara lättare att nå ministern är tandhygienisten? Här finns också glappet mellan självbild och verklighet.)

Problemet med livvakter och konstant övervakning ligger framför allt i den villkors-

ändring skyddet innebär för den utsatta personen, den integritetskränkning som ofrånkomligt följer på ett sådant arrangemang.

Jag vet att Anna Lindh funderade över priset hon betalade för sitt politiska engagemang. Naturligtvis hade hon accepterat livvakter om Säpo rekommenderat det, naturligtvis ville hon känna sig säker när hon rörde sig.

Men om bevakning dygnet runt varit ett stående inslag i hennes liv, en förutsättning för hennes politiska gärning, är jag inte helt säker på att hon velat fortsätta. Inte för att det vore besvärligt för henne personligen, utan för familjens skull.

Precis just här ligger den största tragedin för det svenska folket:

I fortsättningen kanske inte de bästa politikerna orkar bli våra ledare.

I stället för de bästa så får vi kanske de hårdaste.

Liza Marklund