Lindh efterlämnade ett politiskt testamente

KOLUMNISTER

Efter de djupt kända hyllningarna till Anna Lindhs minne kan man fråga sig vad hon hade för uppfattning om Europas framtid. De flesta svenska väljare, inte minst i hennes eget parti och de som berömmer henne mest, röstade mot henne.

De förkastade tydligen hennes uppfattning om Europa och de hade sina skäl för detta. Men argument för och emot EMU eller hela EU tänker jag inte tugga om.

Resultatet var väl en spark i häcken på etablissemanget; "det är inget att sticka under mattan med", som Metallordföranden uttryckte sig.

Anna Lindh efterlämnade vad som betecknats som hennes politiska testamente i talet i somras i Almedalen och det handlade om Europa.

På Gotland talade hon om Sveriges roll i Östersjöregionen, där alla andra länder (nu också Lettland) blir medlemmar i EU. Vi kommer att medverka i detta samarbete, sa hon, oavsett om det blir ja eller nej vid folkomröstningen.

Nog stämmer det med min egen syn på denna omröstning; jag förstod inte upphetsningen i olika läger, de starka känslorna. Det går hur som helst rätt hyggligt för oss och åtskilligt som Anna Lindh förde fram borde nej-sidan kunna instämma i.

Hon berättade om Balkan och före detta Jugoslavien, där EU till att börja med spelade en svag roll. Men efter hand kunde EU göra insatser, i Makedonien, i Serbien, i Kosovo, när det gällde att avstyra mer krig och hävda "rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter i hela Balkan".

Anna Lindh nämnde Mellanöstern, där än mer pessimism vore befogad. "Men hade inte EU funnits, då hade det inte ens funnits någon palestinsk myndighet, knappt några palestinska skolor och sjukvård för palestinska barn."

Hon hänvisade till våldet i Kongo där hon träffade barnsoldater. Det fanns de som börjat gå i skolor med hjälp av ett svenskt biståndsprojekt. "Ska vi bli riktigt starka måste FN fatta beslut och FN måste få stöd av EU för att sända dit fredsstyrkor."

Utrikespolitik är ett ständigt mödosamt arbete, ibland föga uppmärksammat, med krångliga förhandlingar och kompromisser, men den kan vara livsavgörande för människor som är direkt och våldsamt berörda.

Anna Lindh kom in på EU:s roll i relation till USA. EU kan inte och ska inte bli en militär motvikt mot USA. Ett starkt EU kommer ibland att hålla med USA, ibland inte, "men EU behövs för att balansera USA. Och därför vill jag se en fortsatt europeisk gemensam utrikespolitik för att driva mänskliga rättigheter, för att driva solidaritet och för att arbeta för fred".

Kanske talades det i valrörelsen snömos och föga innehållsrik retorik om "freden". Kanske tröttnar unga väljare på dem som jämt drar fram andra världskriget.

Men det är meningsfullt att diskutera EU och Sveriges roll för framtiden mot en historisk bakgrund av krig och folkmord.

Att ett starkt EU värnar om respekt för mänskliga rättigheter är avgjort väsentligt i en värld där USA:s nuvarande regim ställer sig utanför en internationell rättsordning med hänvisning till Gud och militär makt.

Resultatet har blivit en dåligt genomtänkt äventyrspolitik, lögner och halvsanningar och förakt för Europa.

Anna Lindh sa rakt på sak att politik handlar om makt; det lärde sig SSU-flickorna. Europa kan utöva inflytande i världen om vi slår vakt om de fredliga maktmedel vi faktiskt har.

Jag har också då och då skrivit om andra världskriget. Jag var barn och det är klart att vad som hände gjorde ett bestående intryck under en känslig ålder.

De flesta familjer har tvingats uppleva tragedier och vi fick vår del, eftersom nästan alla mina manliga släktingar var till sjöss bland minor, torpeder och bombanfall.

Kanske kan tidiga erfarenheter av död och sorg trots allt ge en väsentlig och oundviklig dimension åt livet; men det är en svår fråga.

Tänker man litet längre tillbaka och lite längre framåt än i dagspolitiken får man ett intressantare europeiskt perspektiv och mindre benägenhet för svensk nationell isolering och självgodhet.

Det var nog detta Anna Lindh försökte förklara, fast hon förlorade.

Gunnar Fredriksson