Den som inte är med och leker blir utanför

KOLUMNISTER

Inte är det lätt vara en demokratisk makthavare. Att släppa kontrollen. Med småfolket är det ju så att man tror att man vet vad som är bäst. Vi vill dem väl. Vi vet så väl vad de behöver, tycker vi.

Samtidigt vill vi inte köra över dem. De ska få säga sitt.

Först ger vi dem ett öppet förslag. Så att de nästan tror att de kommit på svaret själva.

Vi säger, vänligt och neutralt:

- Ska vi gå nu?

Då kan det hända att småttingarna nickar "ja" och följer oss, utan vidare. För att vi är stora och brukar bestämma. De är vana att bli bestämda över.

Men det finns en risk. Med att ge valmöjligheter, alltså. För det kan hända att de tar oss på orden. Att de verkligen tror att de kan ha en åsikt. Att den åsikten är lika mycket värd som vår.

De kanske säger:

- Nej.

Och då tänker vi att det är så typiskt. Att de ska vara så ovilliga att pröva nåt nytt. Att de vill att allt ska vara exakt som vanligt. Som dessa fredagskvällar då de ska ha chips av en särskild smak och cola i en särskild orange mugg. Likadant. Alltid.

Det är nu vi börjar locka.

- Jo, vi går nu, det finns godis där.

- Lovar du?

- Nja, jag TROR det, svarar vi då, (det är fult att ljuga) och tänker att vi måste skönmåla projektet lite mer, fast mer vagt:

- Det blir jättebra"

- Hur vet du det?

Och det vet vi ju inte, så vi måste nu vädja till de små människornas ädlare sidor.

- Jag vill att vi sticker dit och lär känna de andra, det är viktigt att ha kompisar, eller hur? Vi ska hålla ihop. Om vi hjälps åt behöver det aldrig bli bråk. Man bråkar inte med sina kompisar.

- Jag bråkar väl inte!

Okey - det är nu läge att byta spår och framställa projektet som något oundvikligt. Något "alla" gör.

- Kom nu, de andra vill att du är med och leker.

- Men jag vill inte leka.

- Den som inte är med och leker får inga kompisar, den blir UTANFÖR.

Det brukar ta skruv. Ingen vill vara UTANFÖR. Ändå kan det hända att småfolket kommer med ett motförslag:

- Vi kan väl gå dit en annan gång.

Och vårt sista trumfkort är då ett ultimatum:

- Nehej du, det kan dröja JÄTTELÄNGE, säkert tio år, innan vi blir bjudna igen.

Ja, det är nu vi kanske ångrar att vi så renhjärtat ville inbjuda till medbestämmande. På något vis känns det inte längre lika självklart.

Vi rannsakar oss: visst menade vi ärligt att småttingarna denna gång skulle få vara med och ta ansvar. Men kanske är detta för svårt för de små liven att ta ställning till. De har inte riktigt" kunskapen, de är inte MOGNA att fatta vissa beslut.

Jag läser nu att varannan väljare vill ha en ny EMU-folkomröstning år 2006. Hur många tror att de får sin önskan uppfylld?

Sista ordet Kerstin Weigl