Borde inte "Farmen" heta "Lantgården"?

KOLUMNISTER

Efter EMU-omröstningen och besparingar i Sveriges Television låter det som om vi har en uppdelning mellan storstäder och landsbygd.

Framför allt påstås att stockholmare, 08:or, föraktar lantisar. Jag hör ilskna röster på någon norrländsk dialekt säga att vi i söder stjäl deras malm och skog; jag skulle inte vilja möta dem värnlös där uppe i skogen.

Malm- och skogshanteringen har finansierats av aktieägare över hela landet. Jag har aldrig hört sådana resonemang från andra landsändar, så det gamla argumentet förstår jag inte. Men jag härstammar ju från Skåne, där vi tar det lugnare.

Norrlandskusten på sommaren hör till mina finaste minnen, omständigheter (en lastångares irrfärder) gjorde att jag kom att besöka ett stort antal ljusa sågverkshamnar i Norrland och Finland.

EMU-omröstningen var inte någon enkel uppdelning mellan stad och land, än mindre, som också påstås, mellan kloka och dumma. Eftersom det bor överlägset flest människor i storstadsregionerna var det helt enkelt också där som det fanns flest nej-röster. Men andelen nej var förstås större i skogslänen.

Tv ska inte bedriva regionalpolitik eller arbetsmarknadspolitik utan skötas som effektiva mediaföretag med helt andra syften.

Många, kanske de flesta, som bor i storstadsregioner har sina rötter på landet, kanske var farfar och morfar bönder. Ofta har de kvar gamla torp som fritidsbostäder och kan rent av känna sig mer hemma där än i stan.

Dock säger forskare att andelen unga storstadsbor utan naturlig relation till någon landsbygd blir större. Det är möjligt, och beklagligt om antagonism mellan storstadsområden och landsbygd ökar. Många undrar hur det ska gå för avlägsna regioner, vi kan ju inte erbjuda fullgod service åt enslingar i vildmarken.

Jag har rötter i två bygder: skånska Österlens ogästvänliga kust med dess ostanstormar under vinterhalvåret, och mellersta Skånes gränsområde mellan slätt och skog med fagra insjöar. Jag är från landet, lantis.

I Svenska Turistföreningens bok "Skåne" från 1933 beskrivs folklynnet:

"Skåningen är flegmatisk, självrådig, försiktig, ofta rent av misstänksam mot främlingen, men på samma gång pålitlig, energisk, uthållig och arbetsam. Detta gäller i synnerhet slättbefolkningen. För slättbon utmärkande är att han sällan visar starka uttryck för glädje, sorg eller överraskning. Skogsbygdens folk har rörligare sinne, mera livlighet, tillmötesgående, vänlighet mot främmande och lust för omväxling, men mindre seghet, kraft och pålitlighet."

Det låter bra, tänk om man hade allt detta.

Man kan rent av komma att tänka på EU när författaren fortsätter:

"Boende så att säga på tröskeln till Europa, är skåningen säkerligen den mest kontinentale av rikets inbyggare."

Enligt senaste numret av tidskriften "Språkvård" pågår en del aktiviteter för att stärka skånska språket. Det är, historiskt sett, varken danska eller svenska utan något för sig. I förlängningen pyr provinsialism och utlänningsfientlighet, som för några år sedan till exempel i Sjöbo.

Jag håller på det kontinentala och det är vad jag växte upp med. Det finns också en godmodig provinsialism, med hembygdsforskning och sådant, väl förenlig med internationalism.

Förstavelsen "lant" finns i många, fina gamla svenska ord, till exempel: lantmarskalk, lantgreve, lantmannapartiet, lantmätare, lanthushållerska, lantmästare, lantegendom, lantbrevbärare, lantliv, lantras, lantlolla.

Det borde väl heta "Lantgården" och inte "Farmen"?

Stockholmare tror ofta att de inte är provinsiella men det kan man ifrågasätta. Hela Sverige kan förefalla provinsiellt från europeiskt perspektiv, särskilt om vi tror att vi är bättre än alla andra. Det kan till och med svenska turister märka, om de inte stänger sig inne med köttbullar och lingon eller målar vikingahjälmar gula och blå på idrotts-arenor.

"Blott barbariet var en gång fosterländskt", sjöng nationalskalden Tegnér, om nu någon ännu bryr sig om nationalskalder.

Hela Sverige kan förefalla provinsiellt från europeiskt perspektiv, särskilt om vi tror att vi är bättre än alla andra.

Gunnar Fredriksson