Var Tegnér nykter när han höll inträdestalet?

KOLUMNISTER

Det är förvånande att Tegnér spelar en central roll i urvalet. Huvuddelen av hans författarskap är ju tillkommet i Lund och Växjö. Hans mest kända dikter har snarare en universell än en provinsiell inriktning.

Det konstaterar litteraturvetaren Torsten Rönnerstrand sedan han undersökt poesiurvalet i fyra värmländska antologier: I Värmland (1950),Värmland i litteraturen, värmländska författare från Tegnér till nutid (1985), Röster i Värmland (1994) och Landskapets röster (1992). Enligt Rönnerstrand har antologiredaktörerna tänjt sig långt för att motivera platsen för Tegnér i böckerna.

Jag läste det där och mina kinder purprades av vrede. Ska de nu komma och ta ifrån oss Esaias Tegnér? Veta de icke hut?

Det är klart att Tegnér var värmlänning och att hans dikter tillhör landskapets poetiska arv. Fullkomligt klart.

Efternamnet kom för all del från Tegnaby socken i Småland men skalden föddes den 13 november 1782 i komministerbostaden i Kyrkerud, sydväst om Årjäng i västra Värmland. Tidigt faderlös kom han till Rämens bruk i östra Värmland. Han blev informator hos brukspatron Christopher Myhrman och gifte sig senare med dennes dotter, värmländskan Anna Myhrman. Genom sin mor var Tegnér släkt med de välkända värmländska familjerna Geijer, Lagerlöf och Fröding.

Det råder heller inget tvivel att ursprunget hade betydelse för Tegnérs diktning. Dikten Svea som gav skalden Svenska Akademiens stora pris 1811 placerade Rämen på landets poetiska karta. Naturmiljön i Frithiofs saga, som på den gamla goda tiden var obligatorisk läsning på landets gymnasier, är praktiskt helt igenom värmländsk.

Tegnér studerade och blev professor i grekiska i Lund och småningom biskop i Växjö, det är sant. Men en värmlänning glömmer inte varifrån han stammar, för han måst resa till Lund, Göteborg eller Uppsala för att skaffa sig skriftligt på sin bildning?

På denna tid firade man i november i Lund minnet av Luthers reformation med en jubelfest. Det stora talet hölls 1817 av Tegnér som manade kvinnor och män att "fatta tiden vid de flygande lockarna". Han hyllade fantasins "lätta, rosenmantlade gudabarn" vars vingar skiftade i solen. Mot förnuftets despotism ställde han inbillningen med dess värld av under och skönhet. Han klandrade upplysningstidens män som i religionen såg en folksaga med vilken man kunde skrämma barn och hålla pöbeln i tukt. Men han kritiserade också den nya tiden:

"Tillhörde det fordom varje upplyst man att tro på intet så är det tvärtom nu hans skyldighet att tro på allt, i synnerhet på det vidunderliga och orimliga. Ägde fordom ingenting annat ett värde än det, som var nyttigt, så är nu tvärtom allting förkastligt, som olyckligtvis duger till något."

Detta anses vara Tegnérs förnämsta tal, kryddat som det var av värmländsk humor och slagfärdighet.

Som sina landsmän höll han ofta kalas och tog sig därvid gärna ett glas eller två med skummande vin. Ja, det fanns de i den småländska jämmerdalen som ansåg att hans högvördighet, biskopen blickat "för djupt i pokalen". Ack och ve!

Under hela 1800-talet gällde Tegnér som Sveriges nationalskald. Ingen, inte ens Geijer, kunde i anseende och ryktbarhet mäta sig med honom.

Redan 1819 valdes han in i Akademien. Han kom till Stockholm och höll sitt inträdestal. Det var naturligtvis till innehåll och formuleringar lysande, kvickt och glittrande vackert. Men jag har nu inhämtat och kan i förtroende avslöja att talet likväl framkallade både häpnad och, bland somliga, en aning besvikelse.

Och orsaken?

Tegnér, värmlänningen Esaias Tegnér, talade genuin - skånska!

Ja, vad ska man säga om det? Att det ligger något i doktor Rönnerstrands påpekande, att det faktiskt inte var så helt med det värmländska hos Tegnér? Eller att ingen med säkerhet kan veta om Tegnér var nykter den dag han höll inträdestalet?

Rolf Alsing