Somliga saker går bara inte att skoja om

KOLUMNISTER

Skandalen i Kristianstad var inte så mycket att den unga kvinnan från Stockholm kräktes lite i nacken på sin nye chef som satt framför henne på bussen. Det hade nog kunnat passera. De skulle på personalfest, ingen var helt nykter. Nej, det värsta var att hon raglade upp under middagen och föreslog att de allesammans skulle fatta varandras händer och sjunga We shall overcome, som en enda rar familj.

Jag kan se henne framför mig: "Nu tycker jag vi fattar varandras händer, skåningar och stockholmare ...".

Ja, det här var före Birgit Friggebo. Vill jag påpeka. Men de handlade i samma anda. Hon - den unga semestervikarien från Stockholm - blev spontant och känslosamt gripen av ett obegripligt främlingskap mellan människor och småstadsbornas rätt bestämda uppfattning om människor bofasta inom riktnummerområdet 08.

Hon tänkte även att det gick att skoja lite. Det tyckte inte skåningarna, kan jag säga.

Och nu gick jag själv på pumpen.

Somligt går inte att skoja om. Jag har förstått det nu. Obs, ej ironi.

Förra veckan skrev jag något ironiskt om det mysiga livet på landet, vilket var dumt, ironi är svårt och jag gjorde ett magplask. Det jag gått och funderat på var det eviga gapet stad-land som bara djupnar och på hur landsortsmedia och storstadsmedia samspelar för att hålla liv i en rad fåniga schabloner om det trevliga livet på landet ... men ordet regionalpolitik är så otroligt tråkigt.

Så jag lallade på i en annan tonart och helt fel, för nollåttahatet är en flod som väller fram närhelst någon ruckar en millimeter på locket. Som min kolumnistkollega Liza Marklund skrev i fredags, apropå svårigheterna att föra en sansad debatt om allas vår kamp för ett anständigt liv, "att över huvud taget försöka diskutera villkoren för landsorten är som att sparka på någon i rullstol".

Och lika beklämd är jag.

Jag har fått brev, många anonyma. Med signaturer som "Kränkt och förnedrad" och "har du hört talas om solidaritet?".

De går ut på samma sak: självgoda. arroganta, gnälliga snyltare och Stockholmsjävlarsnyltarnollåttor.

Men vem är en nollåtta?

Är jag nollåtta?

Om man är uppväxt i göteborgsk förort, med föräldrar med rötter i Kalix, Tjeckien, Närke och Stockholm och har barn med rötter i Hanoi, Gejiu, Stockholm och en granskog utanför Enköping.

De flesta av oss är både och, både stadsbor (småstadsbor framför allt) och lantisar, med lojaliteter och insikter åt alla möjliga håll.

Så jag kryper till korset men reser mig sedan försiktigt och gör ett dödsföraktande försök, vad säger ni, är ni med? Nu fattar vi varandras händer: "... ooo, deeep in my heaaarth, I do belieeeve ...".

Kerstin Weigl