Min kärlek har svikit - mina vänner är kyliga

KOLUMNISTER

En mur byggs i mitt hjärta dessa dagar.

På ena sidan muren mina minnen från och min kärlek till landet Israel. Jag levde där nästan två decennier, jag gifte mig och födde två barn i den Heliga staden, jag planterade, studerade, demonstrerade, älskade och drömde där. Jag lärde mig under stor möda Bibelns språk. De som menar att judarna är ett främmande, importerat element i detta land, behöver bara stå på en kulle i Jerusalem och läsa högt om utsikten ur Bibeln, för att sedan gå in i en speceriaffär och köpa tidning och tandkräm på samma språk. För att förstå att så enkelt är det inte.

Jag känner många fantastiska och inspirerande människor i Israel. Människor med ett oerhört livsmod och kreativitet i trots mot livsöden bittrare än döden. Bokstavligen talat bittrare än döden.

Det byggs en mur i mitt hjärta dessa dagar. På ena sidan min kärlek för landet och människorna i Israel. På andra sidan en besvikelse, bitter som sviken kärlek.

Har de alldeles tappat sansen? Hur långt kan man gå i rädslans självdestruktivitet innan man tvingas vända om? Ett folk som stängts in i ghetton under tusentals år, som vet allt om murar och taggtråd. Bygger murar. Bygger ghetton. Vaktar dem med gevär. Fy skäms!

När man känner sig sviken av sin kärlek behöver man någon att tala ut med. En god vän. Men var finns mina vänner?

De flesta av er är så kyliga mot Israel. Och under kylan anar jag en hetta, omedveten ibland, men ändå märkbar. Skadeglädjens hetta.

Se vad judarna gör! Nu har det minsann visat sig att de inte är bättre än någon annan! Det utvalda folket va!

Nu slipper vi det dåliga samvetet över vad vi gjort mot judarna. Nu slipper vi den irriterande tacksamhetsskulden för judarnas enorma bidrag till västerlandets civilisation! Nu slipper vi känna sympati mot de vita i en konflikt mellan svarta och vita, där - det vet ju vi postkolonialismens barn - de svarta alltid har rätt! Inga komplicerade gråzoner längre. Svart och vitt. Och svart är alltid rätt.

Litar inte på er. Även om ni rabblar ert "Israels rätt att existera som stat". Ni skulle aldrig våga säga att det palestinska folkets ledare är kaputt, en makt-hungrig gammal terrorist som lett sitt folk in i fördärvet. Att detta fördärv lika mycket är ett resultat av en tragiskt felaktig palestinsk politik som en dito israelisk. Under 55 år har man med destruktiv konsekvens valt fel väg, det man erbjöds och förkastade vid delningsplanen 1947 eller för den delen i Camp David år 2000 är nu endast en våt dröm. Våldsromantik, korruption och feodalt stamtänkande är epidemiska i det palestinska samhället.

Men jag litar inte heller på "den andra sidan". Som rabblar "det palestinska folket har förstås också rättigheter", men som aldrig visar någon verklig smärta, något djupt deltagande i den palestinska tragedin. Som alltid intar en försvarsställning när Israel kommer på tal. Som inte förmår att kalla ledare likt Sharon och Netanyahu vid deras rätta namn och ta tydligt avstånd från såväl deras personer som den så kallade "politik" de utövar. Försvarsställningen är förståelig med tanke på judarnas utsatthet och historia, men i grunden ovärdig. Detta schackrande med sanningen. En stark kärlek klarar en ärlig uppgörelse.

Kanske är det en meningslös och omöjlig ståndpunkt att inta. Att öppna sitt hjärta för all smärta. Att stå på alla offers sida. Kanske leder den till handlingsförlamning. Sant är att den inte leder till den självtillfredsställelse som de som pumpar upp sig med vrede och självrättfärdigande erfar. Jag vet av erfarenhet hur skönt det känns. Att stå på Den Rätta Sidan. Att Veta Sanningen.

Medan jag sitter här med hjärtat tungt av en mur. Liksom muren som nu byggs på Västbanken finns det fortfarande sprickor där något eller någon kan tränga sig igenom.

Ett hopp, ett ljus, en medmänniska som vågar stå i smärtan. Med hjärtat öppet och försvaren nere. Ta in hela sanningen i sin gränslösa komplikation och smärta.

Sådana människor finns. Men de är inte många.

Anita Goldman