De flyttar inte till jobb - utan till drömmar

KOLUMNISTER

Jag är en naiv och blåögd människa. I min enfald trodde jag att pengarna från biltullarna som ska sättas upp runt Stockholm skulle gå till stockholmarna, jag liksom bara tog det för givet.

Så var det ju inte alls, visade det sig. Egentligen hade man tänkt skicka iväg de pengarna någon annanstans, de också.

Fast nu har kommunminister Lars-Erik Lövdén lovat att kolla om de kanske kan stanna i Stockholm i alla fall.

Herre, giv oss kraft och styrka, säger jag bara.

Fast det finns många villiga händer därute som gärna skulle ta hand om de pengar vi kommer att tvingas betala för att köra på våra egna vägar.

Kommunalråden i Tornedalen, till exempel.

I förra veckan uppvaktade de regeringen och minister Ulrica Messing med en rad nya krav. Bland annat vill de ha mera riskkapital av staten (alltså av oss som betalar statlig skatt, varav 43 procent finns i Stockholm), och så vill de ha en liberalare invandring så att de kan anställa mera ryssar.

Eller ska vi kanske säga - ryskor.

Bengt Niska, kommunalråd i Pajala, tycker att det föds alldeles för få barn i Tornedalen, och det har han förstås alldeles rätt i. I år kommer bara omkring 120 barn att födas i de tre kommunerna Överkalix, Övertorneå och Pajala.

- Det är inte fler än som ryms i två bussar, det är faktiskt en kollektiv katastrof som väntar om inget görs, sa Bengt Niska i DN i förra veckan.

Så vad ser han för lösning på problemet?

Jo, mera riskkapital och fler ryskor. Fler fraktflygplatser som ingen använder? Fler hushållerskor, eller något ännu tjänstvilligare?

Ursäkta mig, herr kommunalrådet, men jag tror du har fel.

Ditt problem, som naturligtvis är allas vårt problem, handlar om att de unga kvinnorna flyttar. De vill inte bo där uppe med dig och de andra grabbarna. Det finns nog jobb, eller åtminstone försörjningsmöjligheter (utbildning, ams-jobb, sjukskrivning osv), men kvinnorna lämnar er i alla fall.

De flyttar inte till arbeten, utan till drömmar. De letar inte nytt riskkapital, utan nytt livsrum. Jag tror att de längtar efter att bli sedda och bekräftade, och av någon anledning så blir de inte riktigt det uppe i Norrbotten. Jag kanske har fel, men jag tror inte det. Det var därför jag själv flyttade en gång för länge sedan, och jag antar att situationen inte blivit särskilt mycket bättre eftersom kvinnorna fortfarande packar och åker söderut.

Jag tror inte det bara är regeringens åtgärder som behöver förändras och förbättras, utan männens inställning till sig själva, kvinnorna och världen.

Att definiera problemet över det omöjliga kvinnolivet i glesbygden med att gnälla över att det föds för få barn är nästan oförskämt.

Vad är egentligen kvinnor? Vandrande livmödrar? Obetalda hushållerskor? Varelser vars syfte är att säkerställa männens möjligheter att leva ett bekvämt liv?

Bete er så att kvinnorna vill stanna, så kanske de stannar. Kräv inte fler ryskor, kräv mer jämställdhet. Ni borde jubla över Mona Sahlins fantastiska förslag om delad föräldraledighet!

(Och sätt nu inte igång och kräks över mig och kalla mig riksäckel igen, kära norrländska män, jag vill er inget illa. Svälj några gånger och reflektera över det jag säger, det kanske finns ett korn av sanning i orden.)

Vad regeringen anbelangar så har klantministern Marita Ulvskog kört i diket ytterligare en gång och tvingat Sveriges Television att med minsta möjliga varsel ägga ner programverksamheten i Luleå, Sundsvall, Karlstad, Örebro och Växjö. Jag tror att förslaget är fullständigt förödande för de städer och landsändar som drabbas. Tv- husen runt om i landet står för så oerhört mycket mer än rörliga bilder via radiovågor: de står för de drömmar och möjligheter som så många unga människor får livsluft av. Bekräftelse, media, kultur, kvalificerad utbildning, möjlighet till egna livsval och ett respektfullt bemötande från omgivningen är det absolut viktigaste för glesbygdens fortlevnad, det är vad jag tror.Vad är egentligen kvinnor? Vandrande livmödrar? Obetalda hushållerskor?

Liza Marklund