Varken Naken-Janne eller Farmen-Emma kan hävda sig mot Anitra

KOLUMNISTER

Den viktigaste nyheten under denna mörka november är mutskandalen i Systembolaget. Mätt i spaltmeter var den överlägset bäst rapporterad i press, radio och tv.

Varken Naken-Janne och Farmen-Emma i TV4:s dokusåpa kunde göra sig gällande i kampen om utrymmet, även om de försökte, inte heller Alf Svensson som antydde att han överväger att efter 30 år avgå och ge någon yngre kristdemokrat chansen att leda partiet vid nästa val. Inte ens SVT-ledningens besked att den sönderkritiserade sparplanen ska genomföras kunde hota.

Skandalen i Systemet vann, men så har den också alla ingredienser som En Stor Nyhet ska ha. Det gäller pengar och sprit. Det gäller en institution i samhället som alla vuxna har någon sorts relation till.

Och högste chefen, vd Anitra Steen, lever tillsammans med en man som är landets statsminister. Kan hon sitta kvar? Kan pojkvännen Göran Persson? Och varför talar det närmaste ansvariga statsrådet i regeringen, näringsminister Leif Pagrotsky, med så små bokstäver?

Det är fullkomligt givet att en sån nyhet tilldrar sig mediernas intresse. Och medborgarna har ju rätt att få veta.

Det märkliga är att rapporteringen tidigt tog en ny och för mig svårgriplig vändning. Plötsligt blev det litet synd om de där underordnade cheferna som tagit emot "presenter" och fått veta att de måste se sig om efter annan sysselsättning. Plötsligt ritades de som med hårda nypor tagit itu med mutkolvarna ut som tvivelaktiga figurer. Anitra Steen är nu så varg i veum att jag inte begriper hur hon står ut. Styrelseordföranden Olof Johansson viftas undan som om alla glömt vilken hårding han var när han ledde centern och satt i Carl Bildts regering.

Företagets styrelse och verkställande ledning försöker smita från sitt ansvar, heter det nu med skarpa formuleringar som inte ens sattes på pränt när Skandia och Skandia Liv var nyheter. Upprördheten på Dagens Nyheters borgerliga ledarsida är så stor att man kunde tro att regeringen föreslagit en lag mot koncentrationen av makt och ägande på medieområdet, en Lex Bonnier.

Hur kommer det sig att man daltar med misstänkta mutkolvar och skyddar bestickarna medan man går hårt åt dem som gräver i dyngan och rensar upp? Nog visste fifflarna vad de gjorde och att det var både otillåtet och olämpligt? Och varför ägnas minimalt intresse åt vad som pågick inom Systembolaget under de 17 år (1982-99) som folkpartiets Gabriel Romanus var företagets vd?

Det är detta jag inte förstår. Mycket i rapporteringen och kommentarerna verkar höra hemma i upp och nedvända världen.

Det kan väl inte vara så enkelt att huvudsak fått förbli huvudsak och bisak bisak, om Anitra Steen umgåtts intimt med en annan man. Det kan det naturligtvis inte. Det är för all del en pikant omständighet, den där att hon är sambo med Pagrotskys chef, men den tycks mig inte särskilt relevant.

I vems intresse ligger det att förtroendet för Systembolaget rubbas och att fler vill likvidera monopolet? Är durkdrivna lobbyister i farten?

Eller är det så att våra journalister bara vill demonstrera att de aldrig, aldrig, aldrig någonsin är onödigt milda mot makten? Knappast. Det måste finnas andra och bättre förklaringar. Men vilka?

Ja, fråga inte mig. Jag är fullt upptagen med att fundera över vem som ska bli Super-Robinson i höst: Robban, Emma eller någon av utmanarna. Det finns inte tid, inte rum, för analys av annat.

Kanske kan Publicistklubben, om några månader eller ett halvår när ingen längre kommer ihåg hur press, radio och tv går fram, arrangera en debatt om medierna och skandalen i Systembolaget? Möjligen kunde den kombineras med en granskning av Medieakademins senaste förtroendebarometer, den som visar att svenska folket för första gången har större förtroende för riksdagen än för radio och tv.

Rolf Alsing