Inte bara ölbryggarna behöver Thomas Di Leva

KOLUMNISTER

Hjältar faller, så är det bara. Artister försvinner utom hörhåll, de tystnar för att vi slutat ropa efter dem, de bleknar av skäl vi aldrig får veta, de upplöses i rök efter en skandal eller de faller tungt från hög höjd efter att ha avslöjats.

Nej, inte Michael Jackson.

Det är Di Leva jag menar. Det senaste jag läste om den mannen var att han sjöng på ett ölbryggeris personalfest i Köpenhamn.

Å, jag längtar efter Di Leva. En gång mötte jag denne man. Han bar vad som påminde om ett nattlinne i något slinkigt turkos och ovanpå det en randig virkad väst och kofta. Jag tyckte att han på ett vis liknade en sorgsen hemmafru, men allra mest en ängel. I vilket fall: sällan har jag skrattat så.

Di Leva sa släpigt att alla är vi Jesus, gudomliga, härliga rymdblommor i kosmos. Och så skrattade vi. Han berättade vidare att han har ett nästan färdigt ufo i hallen och ett antal lärjungar att leda.

- Hur många då? frågade jag.

- Omkring tolv, sa han.

Jesus, så vi skrattade.

Det är inte hur man ser ut, eller ens vad man säger som bestämmer ett konstverks värde. Som jag ser det är

Di Leva ett konstverk. Hans teater råkar bara befinna sig i verkligheten.

Vad hände? Han fyllde nyligen 40 år. Även danska ölbryggare får ha roligt. Och även en Gävle-Jesus ska ha mat på bordet.

Men ändå.

Vi är många som tycker om sådana här sagoprinsar, glänsande och smyckade män som talar om godhet och frälsning och kosmisk kärlek.

De är författare eller konstnärer eller musiker eller alltihop på en gång. De talar om sig själva som att folket behöver dem, eller om de menar att vi behöver den roll de uppfunnit.

Jag tycker de är förtjusande hjärtevärmare, i original. Det finns gott om fejkade kärleksapostlar också. Dock är det sannerligen inte svårt att avgöra vad som är vad. Det är tvärtom enkelt.

När den besynnerlige Michael Jackson talar från sitt groteska sagoslott om att "världen behöver mer kärlek just nu", är det någon som tror på honom? En man som kallar sin lekkamrat "Gnugga" och sin babypojke "Filten".

När den säkert välmenande Björn Ranelid talar mångordigt och passionerat om kärlekens skaparkraft, hur många blir glada?

Så finns det män som inte precis alltid i varje stund måste ta sin existens på ett alldeles enormt allvar. Det är det som är grejen. Det är en sådan man som gör mig lycklig.

Det är kort sagt Di Leva som fattas mig. Jag frågade honom den gången vem

han är just i denna stund, inför en reporter som intervjuar honom: talar han som

Di Leva i kosmos eller uppträder han som Thomas från Gävle?

Han svarade glatt och tjänstvilligt: "Vem vill du jag ska vara? Vem behöver du bäst?"

Kerstin Weigl