Ohälsan kan inte botas med en reklamkampanj

KOLUMNISTER

Moa är ung, blond och tittar leende in i kameran. Bakom henne skymtar en gatubild med bilar och hon håller fast vid en axelremsväska. Bakgrunden indikerar att Moa är på väg, är mitt ute i livet, i rörelsen, i farten. Men i själva verket är hon försvunnen. "Vart tog Moa vägen?" frågar Försäkringskassan i sin minst sagt underliga annonskampanj, som skall syfta till att få "oss alla" att ta ansvar för den galopperande sjukfrånvaron. Sveriges ohälsa skall botas med lite mänsklig värme.

Försäkringskassans stora annonskampanj visar mer än något annat hur desperat läget är. Regering och myndigheter verkar stå helt handfallna och vänder sig nu till allmänheten med oklara budskap om engagemang och medmänsklighet.

Moa tillhör de 15 procent av alla kvinnor mellan 16 och 64 som är långtidssjukskrivna. Femton av hundra kvinnor har alltså tappat greppet! Kan inte mer. Orkar inte mer. Det är i gruppen unga välutbildade kvinnor under 35 år som långtidssjukskrivningarna ökat mest, femfaldigats sedan 1998!

Men även unga kvinnor som inte är sjukskrivna, nej som ännu inte kommit ut i arbetslivet, mår dåligt. Enligt den nypublicerade Folkhälsorapporten för Stockholms län är det framför allt unga kvinnor mellan 21 och 24 år som mår dåligt. 1990 menade 30 procent i denna grupp att deras "psykiska välbefinnande" var nedsatt. I dag är de dubbelt så många! Var tjugonde ung kvinna i Stockholm uppger att hon tillbringar hälften av sin vakna tid med att fundera på om livet alls är värt att leva.

Moa borde mer än någon annan förkroppsliga Sveriges stoltaste prestation och bidrag till världen; den unga, välutbildade kvinnan i det jämlikaste-landet-i-världen. Hon som växt upp med dagis, med barnvänliga galonbyxor och vettig pedagogik, med självständigt tänkande och yrkesarbetande mamma, med världens bästa lagstiftning för kvinnor, med fri tillgång till preventivmedel och den högsta politiska kvinnorepresentationen i världen.

I stället för att förkroppsliga den svenska modellens förträfflighet, strejkar Moas kropp. Hon är piercad, anorektisk, bulimisk eller bara allmänt besatt av den egna kroppens eviga ofullständighet. Hennes kläder är tajta och obekväma och klackarna så höga att hon vinglar omkring i verkligheten och förstör sin unga ryggrad. Under kläderna skaver en smal stringa rakt in i slidan.

Och om hon skulle vilja ägna sitt liv åt den stolta tradition hon härstammar från, den som står för omhändertagande, för omvårdnad av gamla eller barn, för närhetens pedagogik och det långsamma växandets befrämjande, för allt det som traditionellt varit "kvinnogöra", signalerar samhället att det inte är något värt. Hon får den lägsta lönen, de sämsta villkoren och dessutom antyds det att hon inte borde vara "så traditionell", att det vore bättre om hon valt verkstadslinjen. Och skulle hon våga säga högt att hon önskar skaffa många barn och vara hemma med dem, höjs många ögonbryn i oförstående. Eller förakt.

Jag tror inte att Moa endast mår dåligt på grund av den ojämlikhet som fortfarande råder i samhället. Det är ena sidan av myntet. Men orsakerna är djupare än så. Jag tror att hon lider av en förlust hon inte kan sätta namn på, eftersom den aldrig formuleras i det offentliga rummet eller i skolan. En förlust av insikt i och aktning för det kvinnliga (ett ord som tabubelagts av självutnämnda "feminister" som reaktionärt). Hon har att välja mellan en kvinnobild av pornografisk hårdhet för att bli åtrådd eller att anamma det manliga mönstret för att få respekt. Det finns inget utrymme för och ingen prestige i att undersöka och bejaka det kvinnliga som förnekas och föraktas. Moa känner en längtan, som inte kan formuleras, Moa upplever en förlust utan namn, Moa gråter utan att veta varför. Moa vill begå självmord och sjukskriver sig. Vem skall visa Moa vägen hem, när hon gått så grundligt vilse?

Anita Goldman