Direktörerna lever i en helt annan sorts värld

KOLUMNISTER

Bagdadregeringens försök att muta mig slutade i katastrof. Det var på den tiden då jag var chefredaktör för Aftonbladet och regimen i Irak var rik.

Deras ambassad i Stockholm skickade en försändelse inför julen. De sände den till min adress i Stockholm varifrån den eftersändes till Kivik på den skånska ostkusten, där vi tillbringade julen.

Tredjedagjul anlände en avi om ett postpaket med en påklistrad lapp där jag läste: "Försändelsen har vid postbefordran blivit skadad."

Orolig infann jag mig på det lilla postkontoret, där den förträffliga fröken Jakobsson satt i kassan.

Hon tittade mångtydigt på mig och sa:

- Vi har paketet ute på gården.

En flicka som extrajobbade sändes iväg och återkom med en genomskinlig plastsäck. Glasskärvor skramlade i botten och en intensiv doft av whisky spred sig bland fruktodlare och andra i lokalen som var där för att ordna viktiga affärer under mellandagarna.

Jag försökte ta tag i plastsäcken och försvinna så fort som möjligt men då visade det sig att irakierna inte hade frankerat tillräckligt:

- Det blir lösen två och tretti, sa fröken Jakobsson.

Sedan dess har jag haft en skeptisk inställning till Bagdad-regimen.

Det förekom att Israels ambassad skickade en låda grapefrukt till jul men det upphörde. Från Nordkoreas diplomater kom medan de ännu hade pengar ett lokalt risbrännvin med en förtorkad orm i, jämte Kim Il Sungs skrifter; de båda presenterna var lika spännande.

Små presenter fick vi ibland vid olika kongresser, samma som kongressdeltagarna. Fackförbund kunde betygsättas efter hur fina portföljer de hade.

En gång fick jag följa med när SAS invigde direktflyg Stockholm-Chicago tillsammans med chefredaktörer från Danmark och Norge och även Finland. Jag skrev efteråt om Chicago men inte om SAS.

Kompisarna på ledaravdelningen drev med mig. Vid ankomsten till O'Hara-flygplatsen ropades jag upp i högtalaren, bara för att hämta ett meddelande där de med blommor gratulerade mig till ankomsten.

Nu förvånas vi över att ett statligt företag tycks ha mutat chefer vid ett annat statligt företag. Komiskt, om det inte vore allvarligt.

Än mer förbluffas vi väl över ständigt nya rapporter om de miljoner och åter miljoner som höga direktörer beviljar varandra, alltsedan Percy Barneviks fantasibelöningar upptäcktes. Samtidigt uppmanar direktörerna och deras organisationer vanligt folk att hålla nere sina löner.

Många läste vad professorn och överläkaren Sven Britton skrev häromdagen. Han har under flera år bedrivit forskning och undervisning om infektionssjukdomar och också varit verksam under svåra förhållanden i Afrika; arbetstiden är lång.

Britton tjänar under ett år ungefär vad den nya Skandiadirektören Andersson tjänar under en månad. Men vi är "svaga kärl", skriver Britton: "Jag skulle ha tagit emot de enorma fördelarna om de erbjudits mig och därigenom börjat inbilla mig att jag nog ändå är mycket märkvärdigare än andra".

Det är väl precis så socialpsykologin fungerar i den lilla gruppen svenska direktörer som alla tycks känna varandra, har makt att bevilja fördelar åt varandra och har USA som mönster.

- Pengar är för dem ett mått på framgång och att de är beundrade, säger en psykolog. Han talar om psykopatiskt beteende och säger att de saknar känslomässig intelligens.

- I den här atmosfären uppstår fenomenet att gruppen värderar sig själv väldigt högt, de är bättre än alla andra, säger en annan psykolog.

- Deras kultur och moraluppfattning är helt olika andra människors, menar en professor i etik. De tycks mäta allt i ekonomiska termer, också på det personliga planet.

En egendomsmäklare berättar att han säljer slott, gårdar och herresäten till dem. De behöver kanske hjälp när det blir svårt att veta vad de ska göra av alla pengarna.

Men hur olika är vi, frågar jag mig oroligt, liksom Sven Britton.

Bertrand Russell skrev en gång, något skämtsamt, om "moralisk realism".

Den går ut på att alla människor har ungefär likadan moral; det är bara möjligheterna att sko sig som skiftar.

Gunnar Fredriksson