Efter Skandiaaffären kan vi göra som Håkan Bråkan

KOLUMNISTER

Ingen kan man lita på. Vuxna män och kvinnor talar om ansvar men handlar som själviska barn. Nu singlar de ner som våta flingor från sina bräckliga låtsaspiedestaler. Hur ska vi förklara för barnen?

Adventskalendern, alltså.

Jag tycker den är otroligt rolig och full av träffsäkra ironier och barnen sitter föralldel blickstilla. Men inte skrattar de. Inte ens när den utbrända mamman med rykande hår springer rätt in i en tegelvägg.

De är sunda, på det viset.

För visst är det hemskt. Vad vi får är en story där alla goda vuxenkrafter kollapsat och inga auktoriteter håller för en granskning.

Mamma är inte att räkna med, hon ligger och skakar på en klinik för utbrända kvinnor.

Farbror doktorn är en ondskefull skojare som missbrukar läkarrollen för att myndigt kräva att mamma behålls inlåst (”som läkare och feminist avråder jag från besök”).

Syster är inte bara dum utan också lättlurad (om man säger ”titta där går Lasse Berghagen” skenar hon i väg).

Lärarinnan är opålitligt mesig.

Polisen tar inte skurken.

Allt har brutit samman i Håkan Bråkans värld där han ligger på golvet och låtsastittar på teve rätt ut i luften.

Bara skattemyndigheten är att lita på. Ja, där jobbar Håkan Bråkans farsa.

Och jag skrattar. Man måste skratta åt eländet. Ta bara det där ordet ”wealthbuilder” för bonusprogrammet. Föreställ er hur snacket gick på Skandia när de kom på det namnet. Hur de lade pannan i djupa veck för att komma på en anständig språkdräkt för något oanständigt.

Visst är det lite roligt att tänka på?

Själv tycker jag ”wealthbuilder” låter lite som ett av de där träningsredskapen för magmuskler man brukar kunna köpa på TV-shop. Kanske en sådan där liten skopa i hårdplast som man ska sitta och gunga i för att hyfsa till en fet girigbuk.

Det går också att skratta lite åt. Vi kommer att få se stor satir så småningom. Vänta bara. Jag tror att Johan Rheborg är rätt man för att gestalta Lars-Eric Petersson.

Vuxna använder skrattet för att bearbeta världens ondska, för att förminska den, så att vi orkar med den.

Medan vi ruvar över svaret på våra frågor. Värst av allt, barnens fråga: Varför lät ni det ske?

Jag undrar var vi landar sedan. Vad det kan vara vi lärt oss, som barnen lärt sig.

Om lärdomen är att vi nu alla ska försöka skaffa oss en egen ”wealthbuilder”, sluta ringa polisen och aldrig tro att någon annan vet bättre, inte ens farbror doktorn.

Om det är bäst att skattemyndigheten i fortsättningen tar ansvar för alla viktiga beslut.

Eller om vi ska göra som Håkan Bråkan – han tar sitt låtsaslasergevär och cyklop och anropar sina kompisar i yttre rymden: Snälla, skicka oss lite magiska krafter.

Kerstin Weigl