Kanske är det inte våra jobb som knäcker oss

KOLUMNISTER

Nyligen hjälpte jag min dotter, som går i årskurs åtta, med ett skolarbete där hon skulle beskriva en dag på landet förr i tiden. Vi lånade böcker på biblioteket och fastnade för storbyket (ett ord jag först måste förklara).

Nu fick hon läsa om såar och ämbar med hett lutvatten som östes över halvårsgammal smutstvätt. Om att ligga vid iskalla bäcken eller vid klappbryggan med värkande knä och banka, bulta och vrida de tunga och kalla klädbyltena. Om att blöta, stöta, luta, gnugga, ösa, breda ut på tork.

I beskrivningen utgick vi från pigans ställning och dottern ryste när vi kom in på detaljerna kring hennes utsatthet som arbeterska och kvinna.

Medan dottern satt vid datorn och sammanfattade denna kvinnogörats vedermöda, surrade vår tvättmaskin effektivt och hemtrevligt i vårt lilla tvättrum alldeles intill. Dottern häpnade över skillnaden. Och uttryckte tacksamhet över att leva i detta tvättmaskinens förlovade nu.

Aldrig någonsin i människans historia har gemene man och kvinna haft så många hjälpmedel för att underlätta tillvarons nödvändiga uppgifter.

I mitt lilla hushåll, bestående av endast 3 personer, är vi utrustade med en hel radda hushållsapparater. Samt två datorer och så många elektroniska arbetsredskap/leksaker att jag ibland erfar en känsla av äckel eller genans.

Hur kommer det sig då att vi - den teknologiska revolutionens vinnare - är så stressade, mår så dåligt, går i väggar och bränns ut i långvarig sjukdom?

Den frågan ställde sig en av läsarna till min senaste kolumn, som handlade om utbrändhet och förlusten av mening i vårt samhälle.

Min text handlade om unga kvinnor, men brevet är från en man, bilmontör på Volvo. "Jag har ett rätt tungt jobb",? skriver han, "men ändå är det väldigt ovanligt på min arbetsplats att folk måste minska sitt arbete på grund av att kroppen tagit för mycket stryk. De som ständigt står på tavlan som långtidssjukskrivna när man kommer till jobbet är killar och tjejer under 30 år" ofta under 25."

Han reflekterar över den generation som verkligen arbetade hårt: "Min mor kommer från Härjedalen och när hon var strax över tio jobbade hon hela somrar på fäbodvall med mjölkning, djurskötsel, barnpassning, städning och allt annat som hörde ett sådant liv till. Självklart var det en miljö där olyckor kunde inträffa och självklart hade hon viss tur att inget värre hände med henne trots att hon var så liten. Men hon slet inte ut sin kropp av det till synes långvariga och för det mesta tunga arbetet från morgon till kväll. Roten till utbrändhet kan inte vara det tunga arbetet. Min mor är idag 76 år och friskare och starkare än de flesta 50-åriga kvinnor jag vet."

Denne 33-årige industriarbetare vill inte glorifiera "det som en gång var i vårt land, då människor förbrukade sin kropp och ofta dog i förtid". Men han tycker ändå att "arbetarrörelsen verkar ha låst fast sig vid att det hårda, tunga, krävande arbetet knäcker människor".

Kanske är det inte uteslutande på arbetsplatserna som vi skall leta efter orsakerna till de höga sjuktalen. Kanske måste orsakerna sökas i en djupare förlust av mening? Kanske är det känslan av tillhörighet som saknas? Av ett "meningsskapande helt".

Att storbykets tid inte var en idyll, med slitgöra och oöverstigliga klass- och könsgränser, är vi väl alla överens om. Men pigans liv var nog inte endast hukande utsatthet och evinnerligt slit.

Kanske stod hon i förbund med jorden och träden och årstidernas växlingar, med födelse och död, med vetskapen om och acceptans för livet som både sorg och glädje? Kanske anade hon något om nödvändighetens värdighet och Guds nåd? Något som bevarade henne hel även när slit, klass- och könsförtryck verkade slita sönder henne.

Kanske är det förlusten av detta något som knäcker oss, trots att vi slipper storbykens förfärliga slit och bara har att välja program på tvättmaskinen.

Anita Goldman