En oundgänglig bok - så vi inte glömmer

KOLUMNISTER

Folk glömmer så fort. Knappt någon minns väl i dag vem som sa: "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting"?

För vi glömmer.

Det finns något bra med det. Inte särskilt många artiklar skulle bli skrivna annars, tror jag. De skulle aldrig bli färdiga.

Inte om någon alltid skulle komma sättande när vi satt vid tangenterna och fråga strängt: Vet du säkert att du om ett år kan stå för varje stavelse i detta?

För det är inte säkert. Men det är inte heller troligt att man ställs till svars. Inte sedan några år gått. Det funkar inte så.

För folk glömmer så fort. Det har man inte talat om för Ulf Spång.

Ja, Skandiachefen som för några miljoner ville flytta köket i paradvåningen han erbjudits av företaget. Han som nu säger i intervju efter intervju ungefär som så att "jag var bara med i ett av optionsprogrammen och jag menade inget illa".

Det är intressant att Ulf Spång försöker ställa sig framför tv-kamerorna trots den uppenbara risken att det mest blir lite värre; "jag fick bara 115 miljoner".

De rutinerade killarna håller tyst: Bengt Braun, Lars-Eric Petersson, Sven Söderberg.

De vet att tystnad i längden lönar sig. Resten fixar tiden. För folk glömmer rätt fort.

Det lägger sig. Vem förknippar om fem år Bengt Braun med eventuella lögner om snuskig girighet? Kanske inte så många.

Man glömmer.

Det är nästan säkert. Men bara nästan - för det finns risker. Det kan bli så att någon inte glömmer.

Det kan finnas en journalist av en särskild kaliber som väntar i kulisserna. Låt oss hoppas att hon eller han finns.

Annars skulle vi aldrig få veta riktigt hur något hör ihop. Vad var det som egentligen hände i Sverige när Luther rymde och Skandia plundrades? Vem ska skriva historien?

Jag tänker nu på Gellert Tamas.

Tio år efter en serie attentat mot invandrare skrev journalisten Gellert Tamas en bok som inte bara handlar om hur John Zaugg blev Lasermannen utan om hur Sverige såg ut vid den tiden, och vad som fanns att bottna i ur detta lands tradition av rasbiologisk forskning, förtryck och diskriminering.

En kort sagt oundgänglig bok.

För att vi inte ska glömma. Till exempel inte glömma vad ny demokrati var, hur de kunde verka, hur otroligt hårt det politiska klimatet var, och att Wachtmeister och Karlsson trots allt tycks ha överlevt uttalanden som förhoppningen att en politikerkollegas dotter skulle hiv-smittas.

Hur många minns?

För bara några månader sedan sa Bert Karlsson till mig att tiden med ny demokrati var "rolig": "Fast så blev makteliten rädda och satte in alla klutar och hittade det här med rasismen."

"Hittade"? Suck. Vi glömmer så fort.

Kerstin Weigl