Revirpinkandet är ingen lek - det är blodigt allvar

KOLUMNISTER

Svenskt Näringslivs vd Ebba Lindsö har blivit stämd av sina grannar för att hon byggt en brygga på grannarnas tomt. Att Ebba har rätt att gå ner till vattnet är alla inblandade överens om, det finns det servitut på, frågan är bara om hon har rätt att gå ner till en brygga.

Revirstrider av den här typen är fascinerande. Inte för Ebba Lindsö och hennes familj naturligtvis, för dem är det bara förfärligt (särskilt eftersom grannarna får förbli anonyma i medierna och företräds av en okänd advokat). Jonas Berggren i Ace of Base har haft en liknande konflikt. Han byggde också en ny brygga eftersom det fanns ett gammalt servitut, men förlorade striden efter fem år av rättegångar.

Faktum är att just tillgång till vatten är en av människans mesta och äldsta revirkamper.

En genomgång av orsakerna till svenska grannfejder i mer modern tid visar att, förutom tillgång till vatten, oenigheter om mark och gränsdragningar ofta ligger till grund för slagsmål och osämja.

Vem som äger eller ska ta hand olika vägavsnitt är också en återkommande stötesten, liksom staket, elräkningar, skorstenar, parkeringsplatser, granar och oväsen.

En annan stor konflikthärd verkar bestå av olika typer av djur och husdjur.

Våra tings- och hovrätter runt om i landet har noggrant granskat långdragna grannfejder som börjat med att den enes hund kissat i den andres trädgård, exempelvis.

Här finns rättsfall där man irriterat sig på höns, hängbukssvin, fasaner och hästar, för att bara nämna några. Det har också hänt att grannfejder så att säga gått över till husdjuren, och det finns exempel på hur osämjan urartat tills ena grannens hund bitit ihjäl den andre grannens hund.

Men det är inte bara djur som har ihjäl varandra. Grannfejder har lett till både mord och dubbelmord i Sverige de senaste åren. Skottlossning är inte alls ovanligt utan återfinns ganska regelbundet i grannfejdshistorien. Här finns också exempel på strypförsök och knivhugg, flera fall där folk försökt köra ihjäl sina grannar (och ibland deras hundar), och naturligtvis en hel uppsjö av mer eller mindre kreativa hot. Att gräva ner grannarna, exempelvis, spika upp deras katter på ytterdörren eller kort och gott bara ha ihjäl dem.

Man har kastat stolsben på varandra, liksom olika föremål av hårdplast. Man har spikat upp hot och okvädingsord på den andres brevlåda. Man har bedrivit telefonterror, lagt mördarsniglar i brevlådor, släpat stockar för uppfarter och grävt igen varandras bäckfåror. Just ett sådant fall vandrade faktiskt ända upp till Högsta domstolen för några år sedan, de som lade igen bäckfåran förlorade.

Vad kan man då konstatera efter att ha tagit del av all denna visdom?

Jo, att den svenska reptilhjärnan lever och har hälsan.

Den ilska och irritation som kan uppstå då någon kränker det man upplever som sitt eget territorium är inte civiliserad eller ens rationell. Här är det andra drifter som gör sig påminda, och jag är inte ett dugg bättre än någon annan. När gubbarna fortsättar att parkera utanför mitt köksfönster på landet, trots förbudsskyltar och vägbommar, då är jag redo att ta fram både stolsben och mördarsniglar och spika fast en och annan katt på diverse ytterdörrar.

Revirpinkandet är ingen lek, här pratar vi blodigt allvar på dinosaurienivå.

Men det riktigt hemska med grannfejder är att de ibland blir globala. Reptilhjärnor kan ju vara större eller mindre, och när män som enbart består av reptilhjärna får makten över mäktiga länder kan det bli riktigt genomgräsligt.

Då händer det att de plockar fram betydligt värre vapen än mördarsniglar och släpper dem både på folks brevlådor och andra ställen.

Krig är inget annat är revirstrider, om makt och pengar och land och vatten och olja.

Fick jag önska mig något i julklapp så är det att all världens reptilhjärnor raskt gick igenom sextio miljoner års evolution och blev lite vuxna.

Och förstås att Gais lyckas hålla sig kvar i superettan.

Liza Marklund