Zarah Leander hedras i Karlstad

KOLUMNISTER

Först trädde vackra Karlstadstösen Zarah Stina Leander, f Hedberg, fram i Ernst Rolfs och Karl Gerhards revyer. Sen, 1931, slog hon igenom som Hanna Glavari i Glada änkan med Gösta Ekman som motspelare. Därpå gjorde hon karriär i Österrike och Tyskland. Och det var där, i det nazistiska Tyskland, som hon blev riktigt stor som filmskådespelerska och sångerska. Så stor var hon att hon kunde sitta vid Hitlers bord när det var filmfest.

Propagandaministern Joseph Goebbels erbjöd henne rent av tyskt medborgarskap, men till det tackade hon nej och bröt så småningom upp och begav sig hem till Sverige.

Hemma möttes hon, primadonnan, stjärnan och naziledarnas favoritartist, av iskyla. Tyskvänligheten var på avskrivning sedan Hitler stött på patrull i Stalingrad och krigslyckan vänt. Tyskland hade förlorat, och flertalet hemmanazister bytte skjorta. Skaran av principiella tyskvänner blev glesare och glesare.

Få, nästan ingen, ville veta av Zarah Leander här hemma. Hennes filmer visades inte och branschen ville varken köpa eller sälja hennes skivor. Ett undantag var antinazisten Karl Gerhard. Han ställde upp för henne och avfärdade talet om att hon ideologiskt stått på Hitlers sida i kriget som förtal. Det var länge uppförsbacke och motvind, men i början av femtiotalet fick hon chansen att börja om - och hon tog den. Så fick hon några goda år med tv, skivor, shower.

Det sägs att alla syndare kan räkna med förlåtelse om de ångrar sig. Men Zarah Leander ångrade inget och bad aldrig om förlåtelse. Hon var inte medveten om att hon gjort något orätt som hon skulle sona. Hon visste inte vad som pågick i Tyskland. Hon hade inget sett och hon kände inte till judeförföljelserna, koncentrationslägren, klappjakten på socialdemokrater och kommunister. Hon levde i sin värld, och där var inte plats för stridande ideologier och politik.

Kanske var det så. Kanske kunde hon, liksom många med henne, undgå att se vad som åtminstone enligt oss efterkloka borde ha varit uppenbart. Kanske var hon så upptagen och förblindad av de egna framgångarna som artist att hon saknade intresse för andra delar av samtiden.

(Oviljan att entydigt, i klara verba, ta avstånd från Hitlertyskland präglade för övrigt också det officiella Sverige vid denna tid. Inte ens när Tyskland angripit och ockuperat Norge och Danmark ville till exempel landets ärkebiskop Erling Eidem klandra tyskarna för eländet. Eidem ansåg att kriget i stället var "en dom, fälld av honom som är historiens allsvåldige Herre". Och vi hade alla skuld till eländet, för hatets och lögnens och själviskhetens onda makter hade bemäktigat sig våra hjärtan. Ännu mer överslätande och förstående var förstås kulturbjässen, akademiledamoten Fredrik Böök, Heidenstams vapendragare. Just 1940 fann han anledning påpeka att inget folk gjort en större insats för vår gemensamma europeiska kultur än det tyska. Och som herrarna sjöng kvittrade idrottsmän, journalister, forskare, köpmän och andra.

Varför ska senare tiders barn sätta sig vid domarbordet och därifrån uttala yttersta domen över saliga Zarah, men låta annat, "finare" folk slippa lindrigt undan?)

Talet om att Zarah Leander okritiskt tjänade nazisternas syften har väl aldrig riktigt upphört. Hon är fortfarande kontroversiell, älskad, respekterad av många - och föraktad av dem som minns och inte kan eller inte vill glömma. Det är därför betecknande att Zarah Leander-sällskapet fick tjata länge och väl innan kulturnämnden i Karlstad välkomnade planerna på ett minnesmärke över en av stadens mest kända profiler.

I går kväll, 22 år efter Zarah Leanders död, invigdes en bronsbyst, utförd av Karel Becvar, i Karlstads teater. Bysten är visserligen beställd av kulturnämnden men den är betald med fondmedel.

Där, i foajén till den teater där hon debuterade 1927 och där hon gav avskedskonsert 1974, står Zarah Leander nu, lysande stolt och självmedveten, en personifikation av begreppet primadonna.

Rolf Alsing