Någon måtta får det vara på inbilskheten

KOLUMNISTER

Vem är årets opinionsbildare? Det är möjligt att många av er har en uppfattning om det. Om vem som påverkar er djupast och är skickligast på att nå ut med sina åsikter.

Det är helt i sin ordning. Det är i så fall ni som ska ha en. En åsikt, alltså. En klar bild över topplistan.

Jag har det inte.

Men nu är det dags för den årliga pinsamma tävlingen i tycka-bäst. Brukar bli omskriven varje år.

Och i år är jag indragen.

Det kom ett brev med rubriken: "Dags att välja Sveriges år 2003 Viktigaste Opinionsbildare!"

Detta brev ligger här på mitt bord och vädjar till min pliktkänsla, enligt samma koncept som lapparna från dagis och skola. Stor rubrik, med utropstecken och allt. Längst ner ett PS: "Gör och skicka in Ditt svar SNARAST."

Det penibla är att de 300 som ombes vara med och välja nästan alla är journalister. Vi ska tänka ut tolv namn och placera dem i rangordning. Eftersom vi (står det) är personer som "genom sin profession bedömts ha en särskilt god uppfattning om vilka personer som betyder mest för svensk opinionsbildning".

Minsann.

Den här lilla tävlingen arrangeras varje år av något som heter DSM. Vilket uppges stå för "Debatt, sanningssökande, mediakritik".

Ungefär 300 ("sanningssökande"?) journalister skickar alltså in svar. Vilket utmynnar i en lista, som publiceras.

Och då händer alltid samma sak. Nämligen att journalister anser att andra journalister är viktiga opinionsbildare.

I fjol var tre av de fem i toppen journalister: Jan Josefsson, Jan Guillou och Lena Mellin. Endast Göran Persson och Lars Leijonborg lyckades klämma sig före. Först på åttonde plats kom ett annat statsråd: Anna Lindh.

Tja, så blir det. Pinsamt nog. Vi som skriver sådana här spalter och är med och fäktar på åsiktsmarknaden vill rörande och djupt mänskligt tycka att vi är viktiga. Tja, någon måste ju tycka det.

Vilka skådisar, landstingspolitiker, idrottsmän, rektorer eller författare som i verkligheten inspirerar människor har vi uppenbarligen ingen djupare kunskap om.

En sak vet jag: någon måtta får det vara på inbilskheten. Ja, åtminstone det har jag en åsikt om. Det finns bevis, till och med; en annan topplista. En inte alls särskilt omskriven lista, men som avslöjar vad läsare tycker sämst om i journalistiken.

Medieakademin i Göteborg bad 700 personer rangordna påståenden om vad de ogillade. Svaret var till att börja med brist på respekt för människors privatliv.

Men högt upp på tredje plats kom anklagelsen "för mycket personligt tyckande bland journalister".

Kerstin Weigl