Försoning är det enda värdiga alternativet

KOLUMNISTER

Årets jultomte var utan tvekan av ett annat slag än den som brukar besöka oss i juletid. Hans skägg var tovigare och smutsigare, hans ansiktsuttryck mer förvirrat än godmodigt och han hade inte heller något gott att erbjuda oss. Bara skuld, förvirring, nederlag och skräck. En förvriden tomte för en förvriden tid?

Det finns inget gott att säga om Saddam Hussein och det arv han efterlämnar åt sitt folk, sitt land, sin region. Det verkar inte heller finnas något nytt att säga om terrorn, massakrerna och den världsbild han representerade.

Däremot finns det kanske något att säga om det sätt denne infångade diktator projiceras ut i världsmedia. Om behovet av att förödmjuka, att triumfera, av att presentera en svart-vit värld, där den vithårige "gode tomten" (den upplyste kristne, men är han inte egentligen av hedniskt ursprung?) sätts mot den ondskefulle svarte (muslim förstås, vad annars?!)?

Och nu skall han dömas. Kanske till döden. Som vanligt är det inte de drabbade (de fängslade och torterade, de som överlevt massakrerna, änkorna och mödrarna till dem som offrades i det vidrigt poänglösa kriget mot Iran), som ropar på hämnd. Utan de som menar sig tala i de dödas namn.

Jag minns samma scenario från Israel. Sällan var det någon direkt drabbad som skrek "Död åt araberna!". Snarare tvärtom. Många gånger trädde anhöriga fram och uttryckte en djup längtan efter försoning. De oförsonliga var de som hade en politisk agenda, de som trodde sig ha något att vinna på hämnd och hat.

Den berömde tyske psykoterapeuten Bert Hellinger, som arbetar direkt med själens plats i såväl de familjesystem som vidare system vi tillhör, poängterar just detta i en intervjubok ("Acknowledging what is"):

"En sak jag har lagt märke till är att de som är skandaliserade inte är offren, utan de som tar sig rätten att föra offrens talan. Eftersom de känner att de har stöd från en majoritet, riskerar de inte att kallas till räkenskap för sin vilja att i sin tur utföra onda handlingar mot förövarna. Här uppvisar de en iögonfallande likhet med förövarnas ståndpunkt, just den de kritiserar. De ser sig själva som överlägsna och utifrån denna känsla hävdar de rätten att attackera och förgöra andra."

Vad kan vi då göra, när vi konfronterar historisk, kollektiv ondska? frågar den tyska journalisten Gabriele ten Hövel och Hellinger svarar att det mest lämpliga kan vara att stå vid offrens sida vid till exempel en massgrav och säga "Vi sörjer, vi sörjer, vi sörjer". På den kollektiva nivån framhåller han t ex den tyske ledaren Willy Brandts uppträdande vid ett besök i Polen. Han knäböjde, i respekt för offren.

Brandts handling, tror jag Hellinger menar, är också helt utan krav. Han ber inte om något, inte ens förlåtelse. Han visar endast sitt deltagande i, och sin vördnad för, offrens outsägliga lidande.

Det sägs att de senaste årens process att ställa diktatorer till rätta innebär ett genombrott för etik och moral i internationell politik. Så må vara. Men såväl den massmediala bevakningen som tonen hos vissa ledare (t ex president Bush) drar åt ett annat håll. Åt en svartvit och triumferande världsbild, presenterad med massmedias krav på dramaturgi: förenkling, polarisering, känslomässig beröring.

Innebörden blir att vi "som fördömer" är bättre än de fördömda. Att vi har fullmakt att tala - upprört och rättfärdigat - i offrens namn.

Men till syvende och sist, även om förövarna får sitt straff (och vilket straff kan någonsin adekvat svara mot de handlingar de begått?), lämnas offren ofta åt sitt eget individuella "öde"; att inom sig finna den punkt där de kan försonas med sitt öde. Något annat sätt att leva är inte möjligt.

Att bära hat och bitterhet genom livet är mer outhärdligt än all den smärta och förödmjukelse de lidit. Och en seger för förtryckarna! Försoning är det enda värdiga alternativet för människosjälen. Se, detta var väl en passande avslutning på årets sista kolumn, på självaste juldagen, nådens år 2003.

Anita Goldman