Los Angeles kan bli det moderna Atlantis

KOLUMNISTER

I Los Angeles bävar man hela tiden för The Big One. Den stora jordbävningen som ska förlösa södra Kalifornien från fastlandet och låta Los Angeles, San Diego och möjligen också San Francisco att glida ut i Stilla havet och där långsamt kantra, dränkas och slutligen försvinna från jordens yta.

Scenariot är inte osannolikt. Alla jordbävningar i området härstammar ur den stora San Andreas-förkastning som skär rätt igenom Kalifornien, och vissa experter anser att katastrofscenariot inte bara är möjligt utan till och med troligt. Frågan är inte om, utan när.

Och i väntan på The Big One så får LA-borna med oregelbundna mellanrum olika små repetitioner i form av Small Ones, mindre jordbävningar, som en påminnelse om vad som komma skall.

Förra veckan kom den värsta Small One på flera år. Skyskraporna både i Century City och Downtown LA svajade, liksom höghusen i San Francisco: 6,5 på Richterskalan.

För snart tio år sedan kom en som var lite större, 6,6 på skalan. Dessutom låg epicentrum närmare Los Angeles, i Northridge strax norr om stan. Den inträffade den 18 januari 1994, och skadorna var tydliga långt ner mot Santa Monica och Long Beach. 57 människor dog, fyra tiofiliga motorvägar störtade samman, bråten kantade gatorna i veckor. Egendomligt nog gick det ändå tämligen bra att ta sig fram via gatunätet, jag skulle närmast likna trafikstockningarna vid dem på Liljeholmsbron vid lunchtid.

Massor av skyltfönster runtom i stan sprack, hela LA såg ut som en byggarbetsplats med plywood för fönstren och bråte på trottoarerna. Alla affärer passade på att tömma sina mest osäljbara lager och hade Earth Quake Sale, jag köpte en gul kavaj som jag aldrig har haft för bara sju dollar.

Gas- och vattenledningar skadades och sprack, min före detta svärfar fick inte använda den gasdrivna brasan i sin öppna spis eftersom ledningarna troligtvis läckte och en enda gnista kunde få hela kåken att flyga i luften (varför han nu gnällde över det begriper jag inte, januari 1994 var mild och ljummen i södra Kalifornien).

I flera dagar sprang sedan LA-borna omkring på tånaglarna och kände efter om marken skakade. Det räckte att en lastbil passerade en viadukt i närheten för att folk runtomkring en förskräckt skulle flämta: After Chock! Or Is It A New One? The Big One?

I förra veckan var vi i stan och hälsade på Gunnar, en kompis som jobbar med att hitta på tv-program och gör det så framgångsrikt att han kunnat köpa ett fantastiskt hus i Brentwood i västra LA. Givetvis diskuterade vi byggnadens Earth Quake Safety, och Gunnar var klar över dess brister och kvalitéer.

- Hela kåken är säker, sa han, utom sovrummet. Om det kommer en Halvbig One så åker vi ner i garaget.

Nåväl. Los Angeles klarade sig den här gången också. Drömfabriken står kvar, alla de mytomspunna kvarteren sträcker sig fortfarande mot solnedgången, och då menar jag verkligen alla. Praktiskt taget vartenda gathörn i LA har någon form av världsrykte, antingen som skådeplatser i filmer eller dito i verkliga livet.

Bara några kvarter från Gunnars hus dog exempelvis Marilyn Monroe, på 12305 Fifth Helena Drive, just norr om Wilshire. Den anspråkslösa lilla enplansvillan ligger fortfarande inbäddad i slutet av återvändsgränden, tryggt innesluten bakom en vit mur med mörkblå port mot gatan.

Några kvarter åt norr ligger villan där O J Simpson bodde när han hackade ihjäl sin före detta fru Nicole Brown och hennes pojkvän, vilket han för övrigt gjorde ett tiotal kvarter söderut.

Om de geologiska experterna får rätt så kommer hela denna härlighet att en dag höja sin mytologiska status in i evigheten.

Jag talar om Atlantis.

Den sjunkna staden, det gyllene paradiset som svaldes av oceanen och försvann.

Det vore ett otroligt billigt trick av gudarna att återupprepa den manövern - men om de nu gör det, så befarar jag att Los Angeles utgör ett fullständigt oemotståndligt alternativ.

Liza Marklund