Varför skulle en ung vilja ta hand om gamla?

KOLUMNISTER

Om effekterna av den omvända ålderspyramiden - allt fler gamla, allt färre unga - har demografer varnat länge. Nu är den här. Den en gång smala toppen i ålderstrappan blir allt bredare, den breda basen allt smalare. De unga dignar under bördan.

Att människor lever allt längre beskrivs så gott som alltid som ett problem, som resulterar i ett ökat tryck på den redan så tärande omvårdnadssektorn. I vårt samhälle har människan förvandlats till en resurs som bjuder ut sig på en ständigt skiftande marknad, livet till ett projekt som man förverkligar och människan ett jag som man konstruerar. Det som är förknippat med fart, snabbhet, förändringsbenägenhet (detta förskräckliga ord!), produktivitet, tillväxt är positivt värdeladdat.

Resten blir vi alltmer valhänta inför.

Vad ska vi göra med det sköra, det långsamma, med tillhörighet, med ansvar och med den allestädes närvarande men så djupt förträngda döden? En forskare i ålderdom berättar för mig att ålderdomen är en av de mest dynamiska och svåra perioderna i en människas liv.

Existentiella frågor om liv och död står på dagordningen. De andliga behoven är akuta. Det kan låta som ett problem. Men också som något spännande. Att följa människor in i den fasen, den resan, lära sig, inspireras, hjälpa.

Men så ser inte vårt samhälles unga på saken. I en debattartikel i DN skriver Kommunals ordförande Ylva Thörn att det så kallade omvårdnadsproblemet i äldrevården inte främst orsakas av den omvända ålderspyramiden. Utan av att folk inte vill jobba med gamla människor. Personalflykten från äldrevården är "gigantisk", "personalomsättningen inom äldrevården är exceptionellt hög". Och nya unga krafter strömmar inte till. Gymnasiernas omvårdnadsprogram hankar sig fram med ett allt klenare elevunderlag. En femtedel av eleverna har försvunnit på de senaste fem åren. 42 000 personer behöver rekryteras varje år till äldrevården. Men förra året gick bara 2 000 elever ut gymnasiets omvårdnadsprogram.

Varför skulle en ung människa i vårt samhälle vilja ta hand om gamla? När samhället så föraktfullt - vad löner och arbetsvillkor anbelangar - visar hur man värderar denna typ av arbete. Och när själva åldrandet satts på undantag. Är pinsamt. Skrämmande.

Det finns inget område där vårt samhälles cyniska människosyn så skrämmande tydligt visar sitt fula tryne som i allt som har att göra med åldrande. Och död. Det är som om vi endast klarar en modell för människoskap: den produktiva konsumenten. Barn är tyvärr inte produktiva, men - allt mer! - en fantastisk marknad för konsumtion. Ständigt växer den marknad som direkt vänder sig till barnkonsumenten: prylar, mat, underhållningsindustri. Det är en dubbelt profiterbar målgrupp: lättpåverkade och aningslösa konsumenter i dag och värda att få på kroken som morgondagens köpstarka produktiva konsumentgrupp. Men de gamla? Med minskade resurser, minskade behov, konservativa i produktval, kritiskt tänkande. Inte mycket att satsa på!

Jag tror vi behöver en revolution i vår människosyn. Jag tror inte att en välvillig och lite tafatt humanism-trots-allt och nu-måste-vi-släppa-till-lite-resurser-till-äldrevården hjälper i det framskridna förfall som vår människosyn råkat i. Jag tror vi måste omvärdera vad en människa är.

Om vi såg människan som en själ som har en mänsklig erfarenhet, skulle vi också få en annan syn på de själar som hunnit längst. Som är på tröskeln till en annan existens. Som behöver vårt stöd på den färden. Som vi kan lära oss och inspireras av. För det är själen som gör människan helig. Utan en syn på människan som en andlig varelse och på livet som heligt hamnar vi - hur mycket "kultur" och "demokrati" och välmenande humanism vi än försöker skrapa samman på marknadsekonomins bakgårdar - i ett samhälle där inte endast de improduktiva (barn och åldringar) föraktas, utan också de som tar hand om dem.

Om vi såg människan som en själ som har en mänsklig erfarenhet, skulle vi också få en annan syn på de själar som hunnit längst.

Anita Goldman