Ja, hemma kör vi med apostoliskt ledarskap

KOLUMNISTER

Veckan gav mig två nya ord att träna på: ”apostoliskt ledarskap” och ”curlingföräldrar”.

Curlingföräldrar, läser jag, det är de eftergivna kräken till moderna föräldrar. Mesiga snällmammor och lata hygglopappor som sitter fast i ändlösa förhandlingar med barnen om precis allting.

Curlingföräldrar, det är vi som fixar och bjuder till och sopar rent framför ungarna så att de med minsta möjliga motstånd kan glida genom barndomen.

Curlingföräldrarna har förlorat terräng hemma och bör snarast återta föräldramakten.

Ja, av kärlek förstås.

Jag har hört det förut och nu har han slagit igenom stort, han heter Bengt Grandelius och har länge rest land och rike runt för att predika GRÄNSER. De där gränserna ungarna måste få så att de inte inbillar sig att de är universums mittpunkt.

Gränser, ja, av kärlek förstås... så att barnen inte blir självupptagna monster, ty själva veta de icke sitt eget bästa.

Nu undrar jag vilka de andra är, de som inte curlar?

För här handlar det om stränga kriterier. ”Du överlämnar beslutet till barnet – vill du ha mjölk?” och ”Du hamnar i förhandlingar med barnet”.

Det tjafsas rätt mycket hemma, jag medger. Tjafs, tjafs: om vantar och vill ha likadan och bara ett chips till.

Gränser, absolut.

Jag vet bara inte hur man gör. Mina barn gör inte som jag säger. Och sedan länge har vi i detta land enats om att inte klå barnen och inte skrämma dem.

Och det är här vi kommer till det apostoliska. Om det skulle gå att göra om lite.

De etablerade pingstpastorerna – de allra flesta – är inne på att Gud är demokrat och inte tvingar sig på. Att ingen levande människa kan kasta ljus över allt som sker eller är lämpad att fatta precis alla beslut.

Men så finns de andra pastorerna av Knutby-typ som pratar om vad de har för sig i Australien.

I Australien, säger allt fler längtansfullt, där har de förstått vad apostoliskt ledarskap är.

En apostel kan inte ifrågasättas och bär ansvaret att – av kärlek, av kärlek! – leda sin församling.

Några få är kallade till ett ledarskap som kan ”mobilisera, utrusta, betjäna, hjälpa och stötta flest människor”, skriver några av dem i tidningen Dagen.

De andra har sin plats... alla kan inte vara apostlar, hur skulle det se ut? Säger pastorerna.

Och se vilken succé: ute i världen sexdubblades pingströrelsen på 20 år medan svenska rörelsen tynar så sakta och medlemsantalet står stilla runt 90 000.

Tänk så lite tjafs det skulle bli. ”Ja, hemma hos oss har vi beslutat oss för ett apostoliskt ledarskap.”

Så mycket lättare.

Om det nu är målet, att det ska vara så himla lätt att leva tillsammans?

Kerstin Weigl