Valet som George W Bush inte vill sumpa

KOLUMNISTER

Washington D.C. är inte så märkvärdigt, åtminstone inte i slutet av januari, och särskilt inte från luften. Avlövade bruna skogar, fält av skolådeliknande radhusområden, bleka ljus i fjärran.

Ändå är det till de här sumpmarkerna de vill, männen på vilka världens ögon just nu vilar: John Kerry, Wesley Clark, Howard Dean, John Edwards och de andra som slåss om platsen som demokraternas presidentkandidat.

De välregisserade kampanjmötena fyller amerikansk tv med förutsägbar och monoton glädjeyra. Alla kandidater jublar alltid, konfettin haglar, vimplarna smattrar och plakaten hoppar. Det gäller att framstå som en vinnare tills sista kampanjdollarn är slut och slaget definitivt förlorat.

60-årige senatorn John Kerry som vunnit flest primärval dominerar just nu amerikanska tidningar: hans gärningar och intressen, högt som lågt.

Visste ni att hans favoritplatta är Beatles "Abbey road"? Eller att hans favoritkonsert alla kategorier ägde rum på Treasure Island i San Francisco 1966, gruppen som spelade var Grateful Dead (ajajaj John, drog du några halsbloss?).

John Kerry själv har spelat gitarr i ett rockband som hette Electras, han har både spelat in en skiva och framträtt på olika danstillställningar. Än i dag släpar han med sig sin gamla gura, under kampanjen har han lirat med både Moby och James Taylor.

Så om han nu vinner, vilket löfte, vilket uttalande, vilken politisk strategi är det som fått demokraterna att rösta på just honom?

Häpnadsväckande nog blir svaret: inget, inget och ingen.

Tidningen USA Today har tillsammans med tv-stationen CNN gjort en gallupundersökning i New Hampshire där de ställt de frågorna, och för första gången någonsin säger väljarna att de struntar i vad den demokratiske presidentkandidaten tror, tycker eller vill, bara han sparkar ut George W Bush ur Washington och Vita huset.

Samtidigt visar liknande mätningar bland republikanerna att Bill Clinton är den mest hatade presidenten någonsin.

Aldrig tidigare har polariseringen mellan partierna varit så hård. Richard Nixon var, exempelvis, inte alls lika avskydd som George W. Vår tid verkar förstärka motsättningar i stället för att lösa upp dem.

Så vad gör då Bush junior för att bita sig kvar i sumpmarken?

Jo, han tar rymden till hjälp. Han satsar på nya månfärder och bemannade resor till Mars, visar att Washington är förutseende och handlingskraftigt.

Vad som skulle hända om vi får en kontakt från andra hållet, om utomjordingarna alltså kommer till oss, är däremot gammal skåpmat för den amerikanska administrationen. Visserligen finns det en internationell överenskommelse om hur man ska hantera en sådan situation, skriven av SETI-institutet (Search for Extraterrestrial Intelligence), men sånt skiter förstås Washington i. Här bestämde man sig redan på 1950-talet: ET är framför allt en illegal invandrare och ska behandlas som en sådan. Månadsmagasinet Popular Mechanics beskriver i sitt senaste nummer vad Uncle Sam skulle göra vid en närkontakt av tredje graden.

En FBI-agent iförd biosfärisk dräkt av fjärde skyddsklassen skulle omedelbart belägga utomjordningen med handbojor. Därefter skulle ET föras till jordbruksdepartementets center för smittsamma djursjukdomar som ligger på Plum Island utanför New York. Där skulle han sedan undersökas av läkare från Nationella hälsoinstitutet.

Hans rymdskepp skulle bärgas av en särskild grupp som lyder under energidepartementet och kallas NEST (Nuclear Emergency Search Team). NEST skulle sedan föra skeppet till en anläggning i New Mexico, där det skulle undersökas i samarbete med kärnlaboratoriet i Los Alamos (man utgår från att skeppet drivs av kärnkraft, såvida det inte avger en massa synliga avgaser).

När mitt plan lyfter från Dulles-flygplatsen och ljusen från Pentagon och 1600 Pennsylvania Avenue försvinner i fjärran känner jag en viss lättnad.

För alla utomjordingars skull hoppas jag det dröjer innan Washington upptäcker dem.Richard

Nixon var,

exempelvis, inte alls lika avskydd som George W

Liza Marklund