Upplysningen vände upp och ner på världen

KOLUMNISTER

Händelser på sistone har kommit mig att tänka på upplysningstiden. När jag i min förra kolumn (på tal om religiös fanatism) nämnde upplysningsfilosofin undrade en läsare vad det var för något.

Ett slagord var Voltaires utbrott mot katolska kyrkan: "Krossa den skändliga." Ett annat från den tiden, det sena 1700-talets Frankrike, var: "Reta borgarna"; det passar ju bra på allehanda modern konst, inte minst så kallade installationer.

Halva USA:s befolkning tror mer på Gamla testamentets skapelseberättelser än på vetenskapen, vilket skulle förbluffat upplysningsfilosofer om de anat att så osannolik intellektuell efterblivenhet kunde finnas kvar.

Ännu lever tro på övernaturliga fenomen, änglar och djävlar, troll och häxor, magi, vidskepelse, Guds ingripande, helig mark, för att inte tala om ondskan.

Debatten om slöjan som religiös symbol i Frankrike visar att det franska upplysningsidealet, en icke-religiös, "sekulär" stat, väcker starka känslor.

Dagligen erinrar jag mig Adam Smith, som tillhörde en briljant grupp upplysta tänkare i Skottland; han är berömd som liberal ekonom men få vet att han var professor i moralfilosofi.

Upplysningsfilosoferna ville befria människorna från auktoritetstro, särskilt kyrklig makt över själarna, och anknöt till tidens vetenskapliga framsteg. Legendariska vetenskapsmän som Kopernicus, Galilei, Newton, en rad matematiker och medicinare och biologer hade gjort fantasieggande framsteg.

Sedan kom filosoferna, inte bara de franska med den elake Voltaire i spetsen utan också den kritiske Immanuel Kant i Tyskland, skeptikern David Hume i Skottland och engelska litteratörer. I England gavs nya tidskrifter ut, kaffehus med läsesalonger uppstod och därtill populärjournalistik.

En av de mest färgstarka var Thomas Paine, som stödde amerikanernas frigörelse och skrev framsynta böcker om "Mänskliga rättigheter" och "Förnuftets tidsålder".

Så här skrev den engelske poeten Alexander Pope:

"Naturen och naturens lagar låg i mörker;

Gud sade: "Varde Newton!" och det vart ljus."

Det verkar som om alla berömda filosofer har förföljts av teologer som ingen efteråt ens vet namnen på.

Diderot tycks aldrig ha förlåtit Gud att han inte existerar; ändå var få upplysningsfilosofer ateister. Några höll på "deismen", enligt vilken Gud skapat världen varefter han låter maskineriet sköta sig självt och inte har något särskilt att göra, som när en urmakare tillverkar en klocka. Det retade teologerna än mer.

Upplysningsfilosoferna var optimister, trodde på framsteg och till och med på att människan kan moraliskt förbättras. Condorcet skrev:

"Så ska den tid komma då solen bara lyser på fria människor och ingen erkänner annan auktoritet än förnuftet, då tyranner och slavar, präster och deras enfaldiga hantlangare bara existerar i historien och på teatern."

Han dog i fängelse under revolutionens skräckvälde.

För Kant betydde upplysningen "människans myndighet". "Modet att betjäna dig av ditt eget förstånd är upplysningens valspråk", skrev han i en liten skrift med titeln "Vad är upplysning?". Han publicerade en "traktat" om "Den eviga freden", varefter Napoleonkrigen började.

Mary Wollstonecraft framstår som modern i sin kamp för kvinnors rättigheter. Både män och kvinnor inom denna modernism gick, skandalöst nog, emot konservativ, glädjedödande inställning till erotik.

Konservatismen vilade på en pessimistisk människouppfattning, enligt vilken vanligt folk inte klarar av demokratin; det är reaktionens mönster.

Nog finns det en skillnad i livsuppfattning mellan humanisten Hume, som konverserade gemytligt med vänner, svårt cancersjuk, dagarna före sin död, och den djupt religiöse vännen Boswell, som plågades av dödsfruktan.

En svensk brukar nämnas, Linné, ofta jämte andra naturvetare i Uppsala på 1700-talet. Och senare? Jag tänker på Lars Johan Hierta, Aftonbladets upplyste skapare på 1830-talet, och Tage Erlander, övertygad om vetenskapens bidrag till framsteg och reformer.

Gunnar Fredriksson