Kungarna - två killar som förstår varandra

KOLUMNISTER

Jag läste en kul grej på nätet. Något som får mig att skratta, kanske av skräck.

Kungen sa till kungen: Visst har vi mycket gemensamt.

Vi delar samma syn på världen.

Vi är lika angelägna om att våra folk lever lyckliga och meningsfulla liv!

Så översvallande är diktatorn i Brunei i sitt hyllningstal till Carl XVI Gustaf. Det återges noggrant på BruneiDirect.com.

"Vi delar samma syn på världen!"

Så långt i texten måste åtminstone jag skratta till. Och det kommer mera:

"Vi respekterar djupt den hängivenhet ni visat, inte bara ert eget land utan för att stärka ett världssamfund som är omhändertagande, tolerant och upplyst."

Och så slutklämmen:

"Ni har med ert arbete som nationella ledare och världsmedborgare fortsatt att uppmuntra oss alla i våra ansträngningar!"

Carl Gustaf, nationell ledare?

Jag kan inte påminna mig att någon i Sverige beskrivit kungen som världssamfundets stöttepelare. Klart han måste ha blivit glad. Över att tas på ett sådant allvar.

Det verkar inte som sultanen läst på, han heller. Eller hur det nu blev som det blev.

Men fnissig blir jag.

Tidningen Borneo Bulletin har lagt ut en bild av svenske kungen där han ser lite rädd och framför allt galen ut. Händerna framsträckta i en avvärjande gest: "fråga inte mig", tycks han säga.

Flera dagstidningar ges ut i Brunei, men ingen pressfrihet finns. Av en annan text framgår att kungaparet mött media och avslöjat att de dels är imponerade av landets infrastruktur och dels finner Bruneis hantverkstradition intressant.

Ja, kära nån.

Men jag ser att svenska folket ännu stödjer monarkin. Uppåt 60 procent i Aftonbladets enkät på nätet. Vi får skylla oss själva.

Och skratta åt eländet.

All komik uppstår ju ur våra djupaste rädslor. Sultanen av Brunei talar till kungen av Sverige som en nationell ledare till en annan. Två grabbar som förstår varandra. Som båda kämpar för sitt folks väl och ve, men inte alltid möts av den tacksamhet de förtjänar.

Du och jag, sa sultanen.

Jag och du, nickar kungen.

Det är en skrämmande bild. Och därför rolig. Jag blir för övrigt alltid nervöst fnissig när jag ser kungen. Han är, efter ett livs träning, inte alltid trygg och ledig i sin roll. Om man säger så.

Det är som att vara tonåring och leva i skräck för att föräldrarna ska säga något offentligt och avslöja sin totala pinsamhet.

Samtidigt som jag inte vill höra skrattsalvorna eka över världen åt den svenska modellen: en låtsaskung som får prata men inte säga något.

Det är trots allt min kung. Jag har inte valt honom, men vuxit upp med honom och vant mig vid honom.

Hellre skrattar jag själv.

Kerstin Weigl