Skadeglädjen över Knutby är sorglig

KOLUMNISTER

Det finns något i rapporteringen om händelserna i Knutby som jag finner djupt obehagligt. Under en tid kan jag inte sätta mitt finger på det precis. Skandalhungern, alla de pikanta, sexiga detaljerna, intrånget i privatlivet hos en grupp människor som nu hängs ut i massmedia och där allt de säger, allt de står för, vänds emot dem - jo, allt det förstås.

Men det är något annat som stör mig. Något djupare. Efter en tid finner jag ord för det: det är skadeglädjen.

Det är en skadeglädje som ständigt återkommer i media, varje gång auktoriteter faller: politiker, finansiella ledare, kändisar av olika slag. Se bara, de gjorde sig Märkvärdiga, de trodde sig vara För Mera än vi, de trodde sig skottsäkra i sina lyxburar av Pengar, Succé, Karriärer, Skönhet. Men nu minsann! Har de visat sig vara som alla andra.

Är auktoritetsfiguren någon som innehar en position där vi är beroende av honom (jo, Mona ibland är det Henne, men det är ju långt mer sällan") är det naturligt att vi upprörs. Visst finns det en rättmätig vrede när Skandiachefer som har ansvar för våra investeringar och försäkringar faller. Särskilt som de försett sig själva med en obscen självpremierande, som inte kan benämnas som annat än djupt omoralisk. Eller när en politiker utnyttjar våra skattepengar för personliga ändamål. Och så vidare.

Själv erkänner jag utan omsvep att jag infekterades av skadeglädjeviruset när Vårt Majestät nyligen gjorde bort sig rejält, eftersom jag föredrar att leva i en värld där det enda Majestätet är Herren Gud själv.

Och därmed kommer jag - osökt! - in på vad som är speciellt just med skadeglädjen i Knutbyhärvan. Dessa människor är ju varken rika eller mäktiga eller beslutsfattare eller vackrare och mer framgångsrika än andra. De bor, att döma av pressens bilder, i trevliga men rätt alldagliga nyckelfärdiga hus i den vanligaste av alla världar. Vad som upprör är, misstänker jag, något annat. Något oredovisat. De där människorna i Knutby har nämligen haft oförskämdheten att leva i en tät gemenskap, i ett samfund byggt på andra principer än dem vi hyllar. De har fräckheten att tala om Hängivenhet och Stor Glädje. Ja, inte bara tala om sådana ofattbart otidsenliga saker, utan dessutom försöka leva så.

Skadeglädjen över Knutby har samma extra krydda som skandalhungern när auktoriteter faller som förekommit i andliga sammanhang av olika slag: katolska präster eller guruer. Alla har vi väl hört talas om guruer som utnyttjar sina disciplar å det grövsta, sexuellt eller ekonomiskt, som lagt beslag på alla pengar och köpt tio Mercedes. De katolska prästerna pedofili ej att förglömma. Och så vidare.

Jag misstänker att den där extra kryddan som tillkommer när skandalen gäller människor som förekommer i andliga sammanhang, är andra sidan av ett djupt liggande sår. En icke erkänd längtan efter tillhörighet, tillit och tro, som vi inte vet vad vi skall göra av och därför satiriserar. För vem skulle inte vilja leva i en tätare sammanhållning, vem skulle inte vilja bygga upp en värld av hängivenhet och glädje, av tro och förtröstan? Egentligen.

Jag tror vår sarkasm och cynism, vår ingenting-förvånar-mig-längre-attityd är andra sidan av en djup längtan. En inte erkänd saknad. En förlust som vi inte vidkänns för det blir för smärtsamt, för komplicerat och för utmanande då.

Det skrivs att man i Knutby agar barn, förtrycker kvinnor, skrämmer oliktänkande, utnyttjar de svagare och så vidare. Och det är förstås förfärligt om det är sant. Kanske har hängivenheten gått vilse och maktfullkomliga karismatiker utnyttjat den för egna syften. Må så vara. Jag vet inte. Jag har inte varit där. Jag har bara massmedias syn att tillgå. Och den litar jag inte på.

Men ändå finner jag själva ambitionen och radikaliteten i att försöka bygga ett annat sorts samhälle mitt i det cyniska konsumtionssamhället rörande. Hoppfull. Trots allt. Inför Knutby känner jag ingen skadeglädje. Bara sorg.Människorna i Knutby har nämligen haft oförskämdheten att leva i en tät gemenskap.

Anita Goldman