Tänk på Merve Kavakci när ni diskuterar slöjorna

KOLUMNISTER

Merve Kavakci valdes in i det turkiska parlamentet i maj 1999. Den dag hon gick dit för att svära eden som folkvald bar hon en sjal på huvudet. Det resulterade i att hon fråntogs sitt turkiska medborgarskap,

berövades sin riksdagsplats och kastades ut ur sitt hemland. Hon lever i dag i exil i USA och arbetar som lärare i International Affairs vid George Washington University.

Jag tycker vi ska tänka på Merve Kavakci när vi diskuterar om var och när kvinnor ska få bära slöjor i Sverige. Börjar vi inskränka människors rättigheter att klä sig som de vill, uttrycka sin religion eller kämpa för vad de tror på, då hamnar vi slutligen i samma bisarra läge som Turkiet.

Samtidigt förstår jag mycket väl de kvinnor som kämpar för att slippa bära islamisk huvudduk. Jag inser hur symbolisk sjalen kan vara, att den också står för förtryck, tvång och ofrihet.

Diskussionen om slöjförbud har sannerligen minst två

sidor.

På samma sätt har frågan om hedersmord och hedersrelaterat våld också många olika perspektiv. Mordet på Fadime Sahindal skakade om det svenska samhället på ett sätt som bara den fullständigt ovetande kan råka ut för. Att flickor och kvinnor misshandlas, förtrycks och mördas i Sverige kom som en total överraskning för många, vilket är väldigt märkligt. Så sent som i går skrev

Aftonbladet om en småbarnsmamma i Göteborg som knivhöggs till döds när hon ringde SOS Alarm.

Tidigare i veckan läste jag att fler än 470 flickor i Västra

Götaland och Östergötland sökt hjälp sedan de utsatts för

hedersrelaterat våld de senaste tre åren: siffror som chockerar myndigheterna. Björn Eriksson, landshövding i Östergötland, kallar dem

"förfärliga".

Jo, jag håller med, men samtidigt är naturligtvis mörkertalet enormt. De flesta flickorna tiger och lider, alternativt ljuger och trilskas, utan att någon myndighet någonsin får reda på det.

Det var regeringen som förra sommaren gav länsstyrelserna i uppdrag att kartlägga problemen med hedersrelaterat våld och förtryck i starkt patriarkala familjer. I april ska uppgifterna vara sammanställda till en landsomfattande undersökning, men redan nu står flera saker klara.

Undersökningarna visar att hedersrelaterat förtryck inte är knutet till en viss religion eller etnisk bakgrund. Hedersmord är alltså inte ett "kurdiskt" eller "muslimskt" problem utan en mänsklig fråga.

Dessutom verkar flera länsstyrelser ha insett att det inte hjälper att bygga särskilda Fadime-hus, vilket var den allra första reaktionen från många myndigheter efter mordet på Fadime Sahindal. Möjligheten till ett skyddat boende kan givetvis

vara mycket viktigt, men särskilda hus löser inte problemen.

Det glädjande i rapporten från länsstyrelsen i Östergötland är att man i stället föreslår att personal inom polis, landsting och socialtjänst utbildas i fenomenet. Det finns många skräckexempel på hur social- sekreterare, i sin iver att visa sig toleranta mot andra kulturer, begått gräsliga övergrepp på unga flickor. 13-åringen som släpades i väg till en gynekolog av sin socialsekreterare, till exempel, för att få ett intyg på att hon var oskuld.

Hur skulle gynekologen reagera? Tillmötesgå kravet eller vägra? Och vad händer om flickan inte är oskuld? Kan man ljuga i intyget?

Runtom i landet har barnmorskor och annan sjukvårdspersonal fått brottas med

liknande frågor utan att kunna fråga någon till råds. Många gör som den barnmorska jag träffade på ett seminarium om de här frågorna i höstas:

- Jag skriver ut intygen, sa hon. Och om de inte är oskulder, då syr jag ihop dem. Jag vet att jag bryter mot lagen när jag gör det, men för flickan kan det innebära liv eller död.

Frågan om flickors och kvinnors värde och rättigheter sitter inte i en oskuld eller i en huvudduk. Alla sådana diskussioner förflyttar egentligen bara fokus från den slutliga insikten:

Att flickor och kvinnor i

Sverige fortfarande inte riktigt behandlas som fullvärdiga, mänskliga varelser.

Liza Marklund