Är det en självklarhet att veta vad en lökbräda är?

KOLUMNISTER

Lökbrädan, sa han, var är den?

Jag såg mig om. En avlång bräda fanns i mitt kök, en rund, och en liksom kurvig. Liknar inte en lök.

Lökbrädan? sa jag.

Han höll upp en lök. Med otålig min. Aha. En bräda att hacka lök på.

Lökbräda!

För många av er är detta kanske något alldeles självklart. Särskilt för denne man. Det var helt uppenbart. När man lagar mat och hackar en lök använder man en särskild skärbräda. Inte vilken bräda som helst. För då kan det lökiga klistras in i brödet och osten.

Sa han.

Och jag, vuxna människan, hade aldrig hört talas om detta med lökbräda. Det är i sådana ögonblick det avgörs, vilken sort man är.

Om man är en som vänder situationen till sin egen fördel och gör en lökbrädeman löjlig och skrattar ut honom: Vilken köksfascist du är, en husmorsrelik med tvångsmässiga hygienregler - lökbräda, nädu, hö-hö-hö.

Eller om man är en som hukar sig och genast känner sig som en snuskig typ eftersom man vet med sig att man inte använder tandtråd och inte tvättar hårborsten i ljummet tvålvatten varje år och inte ens är riktigt säker på hur man rengör köksfläkten - och inte har hört ordet lökbräda. Som duckar för frågan och halvljuger " jaa, lökbrädan " var finns den tro?

Eller om man helt lugnt säger "nej" och jobbar vidare på att få maten färdig och aldrig mer ägnar saken en tanke.

För det är väl inte mycket att tjafsa om.

Men jag har alltså hängt upp mig på det här med lökbrädan. På själva förvirringen. För här går man och tänker på sig själv som en rätt vanlig typ som har vanliga saker hemma i sitt vanliga kök. Som lagar ordinär och hygglig mat som tillskärs på en vanlig skärbräda.

Just som man lärt sig hemma som barn och fortsatt göra, helt på rutin, i god tro om att det är helt normalt.

Och så visar det sig en vacker dag att det finns några helt andra regler och koder som ter sig helt självklara för andra människor - hur många?

Kanske de flesta?

Och det känns faktiskt inte så kul.

Så tänker jag på hur det kan bli när man kliver in i folks hem. På Mona Sahlins system med hushållsräkningarna hemma som väl hade funkat halvhyfsat tills det sprack för hon läste fel på datum och alla kom sättande: Hur kunde du missa och har du ingen METOD? Och på Gudrun Schyman som hade för vana att spara kvitton och vräka ut dem framför sig när det blev dags att deklarera. Och på människorna i Knutby som ville leva i storkollektiv där det normala är att folk går in och ut i varandras hem och att det fanns en Kristi brud vars uppdrag är att sitta inlåst hemma och be för dem.

På hur det faktiskt kan kännas.

För plötsligt står det någon där och säger som den självklaraste sak: Var är lökbrädan?

Kerstin Weigl