Flickorna vill inte tala om klasstillhörighet

KOLUMNISTER

Jumperset, fanns det ett annat ord för det? Ni kan hjälpa en kvinna om ni vet. Anna-Lena heter hon. Av någon anledning trodde hon att jag vet. Vilket jag alltså inte gör. Men ordet lämnar mig ingen ro. Har det funnits ett annat och svenskt ord för jumperset? Jag har slagit i böcker, förgäves.

Jag har för mig att man sa ”ensemble” om kläder. Eller om det fortfarande går att säga så. Alltså, om grejor som passar ihop.

Det finns människor som alltid vet hur kläder passar ihop. Och så finns det andra. Vi som vinglar av och an mellan olika miljöer. Som fortsätter lägga märke till koderna, intressera oss för dem, experimenterar och antar olika skepnader. Men som aldrig har total koll. Det lyser igenom i detaljerna.

Till exempel det här med skor.

Allt som oftast står jag barfota på fest eller med mina små tjocka tår spretande i strumpor, eventuellt med ett pyttelitet hål. När många andra kvinnor har skor som eventuellt är pumps. Och jumperset?

Säker är jag inte.

Den här grågröna koftsaken jag äger med linne i samma – är det ett jumperset? Eller så menas med ett jumperset enbart de där ulliga och pastelliga som moderaten Kristina Axén Olin brukar ha på sig.

Det finns saker jag inte har en aning om. Som andra tycks veta av sig själva. Numera händer det att människor tror att jag vet. Ja, eftersom jag är vuxen och har ett yrke och skriver artiklar. Men vissa luckor går inte att fylla igen. Man är den man är.

Eller rättare sagt: man lär sig. Fast det är en livslång uppgift.

Det började med täckjackan. Jag hade gått ut högstadiet i förorten och började fina skolan med fina flickorna. De hade en slags kofta. Jag hade täckjacka. Deras kofta kallades Busnel, lärde jag mig. Uttalas Bunell. Min täckjacka var visserligen en Bogner. Men det vart pladask, rakt ner genom sociala falluckan.

Låter det bittert? Inte alls. Man kan lika gärna påstå att jag yvs mitt täckjackeursprung.

Det bittra är i så fall insikten om hur hårt flickor fortfarande arbetar med att vara flicka. Vilket en kvinna som heter Fanny Ambjörnsson just skrivit en avhandling om. Hon umgicks med gymnasietjejer under ett år och har beskrivit deras kamp för att vara ”normala”; öppna, frimodiga, men ta lagom mycket plats. Sexiga, men inte störande slampiga.

Medelklasstjejer och arbetartjejer gör lite olika. Men alla avskyr de att vara offer – det är det värsta. Lika lite vill de tala om klasstillhörighet.

Just så, tänker jag igenkännande och beundrande.

Jag tittar på tidningsbilden av Fanny Ambjörnsson och läser koden: kort hår, rak blick, råfeminist.

Inget jumperset där inte, men en snygg polo. Åh, tänker jag, det kanske är en sån jag borde skaffa mig.

Kerstin Weigl