Påkörd av ett rattfyllo - vården hade inte tid

KOLUMNISTER

Jag blev påkörd av ett rattfyllo i förra veckan. Vi hade stannat bilen vid ett obevakat övergångsställe för att släppa över en cyklist när fyllot brakade rätt in i oss bakifrån. Det krävs ingen större fantasi för att räkna ut vad som hände: vår bil flög någon meter, jag och maken kastades framåt mot vindrutan och fronten på fyllots bil blev mos.

Polisen kom, fyllot fick blåsa och baxades bort, och polisen som tog upp vårt vittnesmål var mycket bestämd:

- Ni borde verkligen kolla era skador.

Mitt i natten stod vi så vid Södersjukhusets akutintag, yra, mörbultade och lite förvirrade.

- Visst får ni komma in, sa den vänliga sköterskan bakom disken, men ni kommer inte att få någon vård. Inte förrän tidigast i morgon bitti. Det sitter folk och väntar som varit här sedan halv fyra i går eftermiddag.

Det var bara att åka hem.

Vanliga små trafikolyckor har man inte längre tid med i svensk sjukvård.

Dagen därpå fick vi komma till vårdcentralen i stället, och det var ingen större fara med oss.

Min erfarenhet är att den svenska vården enbart fungerar på grund av sin fantastiska personal. Politikerna gör allt för att sabotera deras arbete, och snart har de lyckats.

Samtidigt som vi försökte få vård efter vår trafikolycka låg en god vän och födde barn på Danderyds sjukhus. Där var det så trångt att min kompis skickades iväg till ett patienthotell innan förlossningen var över, vilket innebar att hon höll på att förblöda på sitt rum. Efter litervis av blodtransfusion fick hon tillbaka sitt blodtryck, men ni kan ju gissa hur sugen hon är på att föda fler barn.

Av förklarliga skäl har jag åkt tunnelbana den senaste veckan.

I måndags klev en sorgsen kvinna på mitt tåg och försökte tala med resenärerna. Hon höll upp en liten kartongbit med en instamaticbild föreställande en blond treåring, och så mässade hon på bruten svenska medan hon gick genom vagnen:

- Njurtransplantation. Snälla pengar, ge pengar, annars hon dör. Pengar, njurtransplantation"

Jag har sett många tiggare med liknande budskap, senast i Santiago i Chile. Där är de mycket vanliga, människorna som ber om hjälp för att rädda sina sjuka barn. I Stockholm har jag hittills sett ganska få, för bara något år sedan fanns de inte här alls.

Naturligtvis har detta med Europas ökade öppenhet att göra. Jag tycker det är bra att de här människorna har möjlighet att komma hit. Det absolut bästa vore givetvis om vi kunde ta emot dem alla och ge dem den vård de, precis som vi, förtjänar.

Men ekvationen går som bekant inte ihop.

30 akutsjukhus till ska läggas ner. Vi har snart inte möjlighet att vårda vår egen befolkning. Hur ska vi kunna ta emot människorna från det forna östblocket?

Här kommer poängen: vi har visst råd.

Vi har massvis med gemensamma pengar i vårt samhälle, frågan är bara hur vi bestämmer att fördela dem.

Problemet är att vi har byggt upp ett bidragssamhälle som hotar att kväva oss inifrån. Det är dags för en seriös och anständig diskussion kring vad som är viktigt, vad vi alla vill betala till.

I veckan hintade Bosse Ringholm om att sjukskrivningar inte ska kunna vara evighetslånga, vilket naturligtvis är ett utmärkt första steg. Givetvis ska vi ha rätt att vara sjuka, men vi ska också ha rätt att få vård. Vi kan inte bara skära i det senare.

Personligen tycker jag att vård, skola, omsorg och jämställdhet borde prioriteras framför rätten att inte arbeta.

Så sent som i går läste jag för övrigt att socialstyrelsen slagit fast i en rapport att kvinnor får sämre vård än män. Bland annat får män oftare än kvinnor tillgång till avancerad, teknisk behandling.

What else is new? undrar jag.

När jag och maken gick till var sin läkare på vårdcentralen, efter att ha varit med om samma bilkrasch och uppvisade samma symptom, vad hände?

Jo, maken skickades till röntgen.

Jag uppmanades att ta en alvedon. Politikerna gör allt för att sabotera deras arbete, och snart har de lyckats.

Liza Marklund