Därför blir jag aldrig någon riktig turist

KOLUMNISTER

I Edinburgh kan man få höra att Skottland står närmare Sverige än vad England gör. Redan under den märkliga skotska upplysningstiden, sent 1700-tal, var förbindelserna fruktbara.

Jag kunde ha slagit på tärning vart jag skulle resa – jag ville bara ut och lufta på mig – och det blev Edinburgh.

David Hume, en av min favoritfilosofer, bodde tidvis här; familjen ägde ett blygsamt jordbruk längre söderut. Berömd är också Adam Smith, som anses vara den ekonomiska liberalismens grundare, rent av ”kapitalismens fader”.

En veteran bland skotska journalister lägger ut texten för mig om svenskar som Linné; hans botaniska trädgård i Uppsala sägs vara förebild för Edinburghs. Bellman karakteriseras som ”Sveriges Robert Burns”, fast den senare var mer lantlig. Och de svenska kemisterna under samma tid, till exempel Celsius, samverkade med skotska kollegor i världsklass.

Skottland har alltid stått mer till vänster i politiken, som en nordisk välfärdsstat. Jag får uppleva hur föraktet för Margaret Thatcher, som gynnade sydöstra England, kan ge upphov till rena utbrott.

På puben ser jag en fotbollsmatch på tv mellan Celtic och Glasgow Rangers. Henke Larsson, den mest kände svensken i Skottland, gör första målet när hans klubb något mödosamt vinner med 2–1. Grannstaden är fotbollsstaden.

David Hume är den store skeptikern i filosofin. Utöver teorin om orsakssamband, som ännu diskuteras, var han moralfilosof och liberal politisk filosof.

Han ville avmystifiera religionen, till teologernas förargelse. Hans ”Dialog om naturlig

religion” är ännu nöjsam läsning, liksom hans beryktade essä om mirakel; kan verkligen berättelser om underverk från primitiva och okunniga profeter vara sannolika? Naturligtvis inte. Följaktligen stoppades Hume, tidigt världsberömd, från en tjänst vid universitetet, som i stället gick till en nu fullkomligt okänd person.

Jag visste inte att Humes skrifter förbjöds i Sverige men det får jag veta nu. Något sådant skedde inte i Skottland under denna upplysningsperiod; debatterna var hårda, inte minst i klubbar och på pubar, men tolerans och yttrandefrihet stod man för.

En gata har döpts till S:t Davids Street; skämtsamt för helig var han ju inte. Han bodde här på hörnet, men där finns nu ironiskt nog en krog som heter Ivanhoe, efter en roman av en annan berömd skotte, sir Walter Scott.

I närheten finns ett monstruöst monument efter Scott, ”sin tids mästertrollkarl och oförneklige frambesvärjare av romantiska äventyr”, enligt Frans G Bengtsson.

På gamla Edinburghs huvudgata High Street hittar jag statyn av Hume; han ser ut som en grekisk gud, fast han i själva verket var starkt överviktig. På High Street spelar gubbar i kilt säckpipa, ”barbariskt

oljud”, enligt Hume.

Härmed ett för vår tid passande Hume-citat: ”Religiösa misstag är farliga, filosofiska bara löjliga.”

Adam Smith skrev den epokgörande ”Wealth of nations” men också ”Theory of moral sentiments”. Moral kräver ”fantasi”, förmåga att sätta sig in i andra människors situation.

Smith var professor i moralfilosofi, som innefattade både etik, estetik, retorik, politik och ekonomi, till och med grundforskning i naturvetenskap. Han skrev ”Astronomins historia”, som inte stämde med Bibeln.

Adam Smith stod för ”naturlig frihet”, vilket bland annat innebar fri handel.

Han visade att arbetsfördelning främjar ekonomisk tillväxt och välfärd och präglade uttrycket ”den osynliga handen”, den symboliska hand som under frihet ordnar allt till det bästa.

Men anhängare av nyliberalism har ibland utnyttjat honom fel. I själva verket krävde han moraliska värden i ekonomin och menade att staten hade en väsentlig roll att spela för att främja rättvisare fördelning.

Turister kan följa med på ”spökvandring”, vilket påminner om Robert Louis Stevenson, som kom härifrån fast han reste vida omkring. Jag läser än en gång ”Skattkammarön”, och skräcknovellen ”Dr Jekyll and Mr Hyde”, som dock utspelas i London.

Min enda turism är en bussresa till kolhamnen Grangemouth, bara för att jag var där som 16-åring. Jag blir aldrig någon riktig turist.

Gunnar Fredriksson