Tänk om Thorsten Flinck var en kvinna

KOLUMNISTER

En gång intervjuade jag Thorsten Flinck. Jag skrev något om en hungrig mun. Det var nog den första byggstenen i monumentet över den store konstnären. Sedan tog andra vid, många andra kvinnor.

Det finns en artikel om Thorsten Flinck i nya Femina under rubriken ”För mig finns inget före, inget efter, bara nu.”

Det är en rätt okey rubrik. Liksom nästan? konstnärlig. Inte privat, inte snaskig. Den spelar på en helt annan känsla.

En känsla om ”ack, dessa unga genier”.

Det finns en bild också, en väldigt bra bild. Ett porträtt av en blek man med en fet cigarr i käften.

Han är 42 år nu.

Det är naturligtvis en kvinna som har gjort intervjun med Thorsten Flinck. Det är inte det att hon skriver dåligt. Hon försöker hålla distansen.

Först får hon vänta två timmar på skådespelaren. Det hör liksom till, förstår man. Sedan kommer han. ”Luften tätnar, starka krafter vibrerar” står det.

Den kvinnliga journalisten är tapper. Hon väntar förgäves en andra gång. Och en tredje.

Den fjärde gången väntar hon tre timmar på en restaurang. Tre timmar!

Hon informerar om detta, utan bitterhet. Hon har väl sin självrespekt att tänka på.

De tycks i vilket fall ha haft något sorts samtal där vid krogbordet. Ord har uttalats. Reportern noterar: ”Man anar att han mött ondska tidigt.”

De hamnar i en bil. Dan Andersson citeras. Flinck ”försvinner ut i den flyende Stockholmsnatten”.

Ja, kära nån.

Jag har som sagt också varit en kvinna som intervjuat Thorsten Flinck om vem han ”egentligen” är. Han var 26 år, och naturligtvis skitbegåvad. Han kom i tid.

Jag undrade över salivsträngen på hans underläpp. Han bad mig skriva att hans näsa var så jävla värdelös som andningsorgan, det var därför han höll munnen öppen, nog tjatat om det.

Han sa vidare att han hade ett fruktansvärt behov av att bli älskad.

Jag skrev, ringde och läste upp. Tack och hej.

Han har två barn nu, liksom jag. Det är säkert därför jag tycker att det kunde vara läge att sluta springa efter denne man med sina vinflaskor som han säger sig kunna ”kontrollera”.

Låt mannen löpa. Han blir väl inte mindre genial för det.

Om nu Thorsten Flinck är ett geni? Jag vet inte.

Det jag tänker på är hur kvinnor bygger manliga egon.

Frågan är vad vi gör med dem sedan?

Låt säga att en kvinna levt hans liv. Hade vi då fångats av en 42-årig kvinnlig konstnär ”som lämnar få oberörda”?

Vi hade möjligen läst andra ord än ”pondus”, ”dynamik” och ”lidandets oro”. Vi hade nog inte fått veta särskilt mycket alls. För ingen hade väntat tre timmar.

I synnerhet inte en annan kvinna.

Kerstin Weigl