Trygghet är inte livets högsta mål och värde

KOLUMNISTER

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här. Men jag saknar Saddam. Så sade en ung kvinna till Aftonbladets reporter, ett år efter att statyn av Saddam Hussein raserades av en jublande befolkning på Paradistorget.

Våld och kaos i Irak. Liksom de flesta, tror jag, upplever jag nyhetsflödet från detta olyckliga land som allt mer deprimerande och förvirrande. Miliser och motmiliser, en supermakt som plötsligt verkar så sårbar och vilsen bland strategierna, taktikerna, ambitionerna och lögnerna.

"Ett år är en kort tid efter 35 år av diktatur. Minst tio brukar det ta för att återinföra ett normalläge", skriver Aftonbladets Wolfgang Hansson i en kommentar.

Den här krönikan skall inte handla om det var rätt eller fel av USA att starta kriget och vad som nu bör göras. Den skall handla om den unga kvinnan som säger sig "sakna" en massmördare, en våldsam tyrann. I ett förvirrat läge, där allt är nytt och osäkert, ser hon bakåt till den tid då man visste vad man hade. Även om allt man hade var Saddam. Allt verkar bättre än förändringens osäkerhet. Hellre leva som slav i relativ trygghet än som fri i osäkerhet.

Vi hörde samma röster från det forna Sovjetunionen och östblocket efter murens fall. Det var bättre förr. Vi visste vad vi hade - även om det vi hade var en av de mest infernaliska totalitära systemen någonsin. Vi visste vad vi hade - även om vad vi hade var Stasi och brödköer och lögn till frukost.

Påskens tid är inte bara återuppståndelsens tid. Den är också tiden för det stora frihetsdramat, det som Jesus firade med sina lärjungar den där sista natten i Getsemane. Pesach - den judiska påsken. Den handlar om uttåget ur Egyptens land, ur slaveriet och färden mot frihetens land. Gud utför en mängd mirakler för att bereda folket vägen till friheten - det mest berömda är delandet av Röda havet - och under den långa färden mot frihetens land skyddar han dem med moln och föder dem med manna.

Men så fort problem uppstår "knotar" folket: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till för oss."

Jag försöker absolut inte dra en parallell mellan Gud och amerikansk ockupation. Däremot mellan det knotande folket i öknen och den unga kvinnan på Paradistorget. Slav var hon i Saddams land och nu ser hon bara en öken. Då kan och orkar hon inte se slutet på färden, orkar inte hålla tron uppe på att hon skall nå Frihetens land. Då längtar hon tillbaka till köttgrytorna. Även om de var snålt tilltagna och serverades av en despotiskt oförutsägbar hand.

Det finns ett vackert uttryck på engelska som inte har en riktig motsvarighet på svenska: leap of faith. Faith betyder tro, men i betydelsen tilltro, förtröstan. Och leap är att hoppa, att ta ett kliv. Att ta ett kliv ut i det okända, brukar vi säga på svenska. Att ha tillit till förändringen, att ta det där steget, hoppa över den där avgrunden, även fast risken finns att man trillar dit. Ramlar ner, slår sig, måste resa sig igen.

Det kan gälla politiska förändringar, det kan gälla att byta jobb, karriär, att skilja sig. Så ofta håller människor tillbaka, håller kvar vid det gamla, tar det säkra för det osäkra som det heter. Brist på mod, brist på tillit stavas ofta trygghet, särskilt i det här landet. Veta vad man har, men inte vad man får.

Kanske får man en öken, kanske får man ett Paradistorg där amerikanska stridsvagnar riktar mynningen mot folk som samlats bakom rakbladsvass taggtråd. Kanske får man en smärtsam förändringsprocess i sitt inre som man slapp när man satt tryggt i sitt äktenskap, i sin karriär, i sitt forna liv.

Det är som att svära i kyrkan, att i Sverige säga att trygghet inte är livets mål, dess högsta värde. Utan det där hoppet. Av förtröstan, av tillit, av tro. Att leva, inte bara överleva.Brist på mod, brist på tillit stavas ofta trygghet, särskilt i det här landet. Veta vad man har, men inte vad man får.