Bush har perspektiv som ett treårigt barn

KOLUMNISTER

Väggarna är bortsprängda. Vinden drar rakt igenom huset. Fastigheten hålls upprätt med hjälp av betongpelare och metallstöttor.

På andra våningen, där terroristerna utlöste bomberna och sprängde sig själva i luften, är inredningen helt utblåst. Bara i rummet längst till vänster finns en garderob kvar. Dörrarna är borta men innehållet hänger där fortfarande: strukna skjortor och grå kostymer som sakta vajar i blåsten.

Vems är kläderna? tänker jag och kan inte släppa en fladdrande skjortärm med blicken. Terroristernas? Är det någon av självmordsbombarna som stått och strukit dem?

Förorten heter Leganés och ligger söder om Madrid. Det är ett trevligt område med radhus och bostadsrätter. Alldeles intill finns ett av Madrids två Ikeavaruhus.

Terroristerna som dog här för snart två veckor sedan låg bakom bombningarna av tågen i Madrid den 11 mars då 191 människor omkom. De spårades till den här lägenheten med hjälp av ett telefonkort, och när polisen skulle storma den sprängde de alltså hela huset i luften.

Med ens minns jag en rad från boken jag just håller på att läsa: ”Bush at war” av Washington Post-journalisten Bob Woodward.

Efter 11 september 2001 krävde George W Bush att Usama bin Ladin och de andra ledarna för al-Qaida skulle gripas. Cofer Black, chefen över CIA:s antiterroristcenter, svarade:

– Norra alliansen har slagits mot de här grabbarna i fyra år. De har aldrig tagit en enda av dem levande. Om al-Qaida blir omringade ställer de sig tätt tillsammans och utlöser en handgranat.

I går dök ett ljudband upp där en påstådd bin Ladin säger att tågbombningarna i Madrid var ”en hämnd”. Spanien var ett av få länder i Europa som stödde USA:s krig i Irak: ”Era varor kommer i retur.”

Rösten erbjöd Europa vapenvila. Villkoret var mycket enkelt: sluta döda muslimer.

USA ges dock ingen pardon.

Kriget mot George W Bush fortsätter.

Jag undrar om bin Ladin läst ”Bush at war”. Det borde han ha gjort. Det är en sällsynt välgjord och detaljerad rapport inifrån Ovala rummet och USA:s nationella säkerhetsråd. Bob Woodward, som avslöjade Watergate-affären, har fått tillgång till protokoll och utskrifter av möten och samtal och gjort över hundra intervjuer.

Det är en förfärlig bild som målas upp. George W Bush framstår som en okunnig, krigshetsande, hämndlysten amatör. Hans medarbetare i krigskabinettet ägnar enorm energi åt inbördes revirpinkande, alla har sin egen, dolda agenda.

Inte en enda gång i boken reflekterar någon i USA:s politiska ledning över varför terrordåden har utförts. Inte en enda gång ställer man sig frågan hur människor kan bli så desperata att de spränger sig själva i luften.

George W Bush har bara en förklaring: De är onda. De hatar oss.

Världens mäktigaste man har med andra ord samma perspektiv som en treåring: De är dumma. De ska bort.

Det finns dock en positiv överraskning i boken: Condoleezza Rice, den unga, svarta kvinnan som är presidentens rådgivare i säkerhetsfrågor, sägs ofta vara den som ligger bakom alla presidentens vansinniga utspel och våldsamheter.

I boken framgår att det är precis tvärtom.

Det är Condi Rice som oavbrutet försöker få presidenten att lyssna på Colin Powell, utrikesministern, och reflektera över hans diplomatiska förslag. De få vettiga beslut Bush tagit ligger hon bakom.

I bilen på vägen hem lyssnar jag på radio. Min spanska är för dålig för att jag ska hinna begripa vad som sägs. I stället förstår jag brottstycken: ? jag tycker verkligen att ? jamen, det är ju nästan ? de är mycket starka men ?

Så här är det ju, tänker jag. För att fatta stora sammanhang måste man verkligen förstå. Man måste ta sig tid att lära, och sedan måste man verkligen lyssna.

Annars blir man som George W Bush.

Liza Marklund