Martinson överdrev - men blev folkkär

KOLUMNISTER

Harry Martinson föddes den 6 maj 1904. Inför hundraårsdagen påminns vi om honom till exempel på Nobelmuseet i Gamla stan i Stockholm och konserthuset i Kristianstad.

Han föddes i gränstrakterna mellan Skåne och Blekinge, utackorderades på auktion som sockenbarn till lägstbjudande och drog sig fram som luffare och sjöman. Han blev medlem av Svenska akademien och fick Nobelpriset.

1978 dog han genom självmord, djupt deprimerad.

Harry Martinson var en folkkär författare.

Han fick mig under tonåren att förstå att det var en fantasieggande skillnad mellan skönlitterära texter och annat språk. Det var skildringarna från sjötiden, lyrik och prosa, och sedan berättelserna från hans barndom, som öppnade ögonen för hans unga språkliga leklynne.

Däremot har jag aldrig tyckt om det förfärliga rymdeposet.

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan -

Med bräckta bommar, sönderslitna relingar,

bucklig, stånkande, förfelad -

och med en skeppare som är alldeles hes?

Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,

utmattad slickande sina sår,

medan ångan tynar under pannorna.

Han var mönstrad i 14 fartyg under sju år, korta törnar; ofta rymde han och gav sig ut på luffen; för det mesta var han eldare. Eldrummet kallades i svenska båtar "stockhålet", efter engelska "stokehold". "

I Nobelutställningen kallas eldare på engelska "boilerman", efter "boiler", "ångpanna". Det ordet fanns inte till sjöss, eldaren kallades "fireman".

Hettan där nere, i fartygets varma mage, var 40-50 grader, ännu värre i tropikerna. Eldaren skyfflade in kol i fyrarna och kämpade med "slejsen", en lång järnstake som han stack in och rörde om med när stora kolstycken brände ihop.

Ventilatorer, lätt igenkännliga stora böjda rör, kunde "brassas", så att vinden blåste från rätt håll ner i hettan. På vintern var den luften iskall.

En gång varje fyratimmarsvakt skulle eldaren "slagga" en av fyrarna; han drog ut den glödande fyren på durken, släckte och stack fyr på nytt. Det var då det rök som mest ur skorstenen. Askan hivades upp på däck med ett spel för hand i tunga pytsar och lämpades överbord på lämpligt ställe till sjöss.

På "skottet" i eldrummet satt en manometer, som eldaren ständigt kastade en blick på. Den mätte "stimmet", ångtrycket.

Jag minns att yrkesskickliga eldare, om kolen var god, kunde ta sig en paus och ibland när jag hälsade på där nere satt eldaren på en tomlåda och läste.

Pannornas luckor var vända förut. "Vi eldare", skrev Harry Martinson, har "rest baklänges över haven".

Det påminner mig om en skämtteckning i en engelsk tidning för många år sedan. En eldare nere i eldrummet säger att han har rest jorden runt fyra gånger. "So I"m told."

På den koltramp jag var med eldade vi upp tio ton kol per dygn; den kvantiteten skulle tre eldare skyffla in. De hade hjälp av en lämpare, "trimmer", som med skottkärra drog fram kol från kolboxarna, "stora som hus", skrev Evert Taube. Det var ett hårt jobb att hantera kärran i skitväder när fartyget slingrade svårt. Ordet "arbetsmiljö" fanns inte.

Under de båda krigen var eldarna mest utsatta. När en mina eller torped träffade, fick de ofta fyrarna över sig eller brändes när kokhet ånga strömmade ut.

Harry Martinson överdrev ständigt sina fartygs storlek, ofta med flera tusen ton, liksom hur mycket kol de brände upp. I en berättelse anges däckslasten av timmer till orimliga "26 fot över däck", som ett trevåningshus.

En expert berättar att termer som "dubbeleffektpanna", "cylinderkannor" och "hävkula" är oförklarliga; kanske är de poetiska. Harry gör en heroisk insats i en oljetank, där dock ingen enligt min expert skulle kunna vistas "längre än han orkar hålla andan", och med en naken glödlampa, vilket "borde ha skickat honom, och förmodligen hela fartyget, rakt in på de sälla fraktmarknaderna".

Harry Martinson är ändå folkkär och på goda grunder.

Gunnar Fredriksson