Dags att tacka för kaffet och dra vidare

KOLUMNISTER

"Kan farbror säga hur kärlek uppstår, varifrån den kommer och varför den är nödvändig?"

Redan samma dag som Aftonbladet berättade att jag om några månader börjar arbeta som klok och folklig gubbe hos samordningsminister Pär Nuder började man skriva e-brev till mig och ställa frågor. Några ville ha svar om allt möjligt och omöjligt, viktigt och oviktigt, tungt och lätt. Andra efterlyste regeringens ställningstagande till Big Brother i tv.

Man trodde väl att Nuder är den i regeringen som handlägger sådana frågor. Eller också hade man för sig att en klok gubbe, om någon, borde veta besked.

Den uppenbart unga flicka som ville veta mer om kärleken hänvisade jag till Första Korintierbrevet 13. Ni vet det där stället i Nya testamentet där det sägs att kärleken är tålmodig och god, inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Där inskärps också att kärleken inte är självisk och inte vill någon något ont utan att den gläds med sanningen.

Jag vet att bibelstället inte besvarar hennes frågor, men jag var ju tvungen att komma med något som åtminstone lät bra. Jag kunde ha lagt till att människor i alla tider och i alla kulturer strävat efter att övervinna sin ensamhet. De har velat komma utanför sig själva och få intim kontakt med andra människor. Ingen står i längden ut med att vara hänvisad till sig själv. Kärleken är en existentiell nödvändighet.

Jag kunde ha anbefallt till läsning av filosoferna Zygmunt Bauman, Sören Kierkegaard, Emmanuel Levinas och Anders Nygren. Eller till Immanuel Kant, som för resten skulle fyllt 280 år just i dag, den 22 april, om han fått leva litet länge. Men hade hon blivit nöjdare och gladare för det? Jag tvivlar.

Det kan bli svårt att vara klok gubbe på heltid. Erfarenheter som trettio år som hög chef inom svensk dagspress räcker naturligtvis långt, men inte till allt. Lättare då med humorn och folkligheten?

Jag är inte så säker på det heller. För vad är folklighet? Och vad är humor?

Jag lärde mig under uppväxten hemma i Värmland några riktigt grova, för att inte säga saftiga, historier som jag kunde dra för att inspirera. Alla handlade inte om prästen och pigan, men rätt många. Några andra uppmärksammade Fågelmannen på torget i Arvika, Elis i Taserud, Kalle Gla mä Sola, Däng-Jan och Kvennfolks-Pelle. Jag kan kanske också berätta om helbrägdagöraren Fredrik Boltzius, Fridolf Rhudin, Tage Erlander och folkparken i Lindfors. Och om det gjorde nytta skulle jag kunna stå på ett ben och sjunga Internationalen baklänges.

Men vad är detta att komma med när Andersson och Pettersson kan mysa och skratta åt Kvinnor emellan och Extra allt i SVT 2, spela Bingolotto med Loket eller besöka Memento Mori, den uppiggande utställningen om döden på Historiska museet?

Modern humor tycks mig hård och oförsonlig. Att förlöjliga, förnedra och göra narr av någon på ett bitande, grovt ironiskt sätt, med inslag av bitterhet och ofta ren oförskämdhet - det är kännetecknande för den. Jag skrattar sällan när vanligt folk luras att snubbla och göra bort sig.

Säkrast hade nog varit att bli vid det gamla och invanda. Förändringen kan vara som kärleken: nödvändig, spännande, utmanande men litet osäker. Men tärningen är hur som helst kastad. Det finns ingen återvändo.

Detta är min sista kolumn i Aftonbladet. När det begav sig var jag med och beslutade att Aftonbladets kolumnister måste vara fria och oberoende - de får inte företräda eller med fog misstänkas företräda något partsintresse. En vettig regel tyckte jag när den knäsattes. Jag tycker så även i dag.

Dags alltså att tacka för kaffet och dra vidare.

Samtidigt som jag tackar för mig vill jag tillönska Aftonbladet all möjlig framgång framöver i den hårdnande konkurrensen på medieområdet. Aftonbladet har varit en fantastisk arbetsplats.

Rolf Alsing