Tips om självförsvar får mig att känna obehag

KOLUMNISTER

Men varför slår du inte tillbaka, undrade pappa när jag kom hem och grät och snorade för att killarna hade knuffat omkull mig med cykel och allt. Jag kunde inte svara då.

Tänk om jag inte kan slåss? tänker jag nu när jag ser bilderna av hur Lena och Tora vrider armar och knäar skrev och river ögon.

En rad kvinnor har överfallits i min hemstad de senaste veckorna. Därav bildreportagen av kvinnligt självförsvar.

Men vad är det de säger?

Lena Runströmer säger (i Metro) att jag måste upprepa rörelser som dessa tusentals gånger för att få greppen att sitta i ryggmärgen. Tora Breitholtz uppmanar mig (i Aftonbladet) att omvandla min rädsla till aggressivitet.

Och annars..?

Minnet återvänder: hur jag på väg hem en vardagskväll för 25 år sedan såg en ung man närma sig samma port. Jag tyckte mig känna igen honom och höll artigt upp dörren, han slank in efter mig. I hissen började han riva och slita i mina kläder.

Men inte slogs jag.

Jag pratade. Gud, så jag pratade. Jag var glasklar i huvudet, lögnerna kom till mig, orden forsade fram; om att jag kände igen honom, att jag lätt kunde väcka hela huset om jag skrek, att min (påhittade) kille hade älgstudsare hemma (i ett åttavåningshus i Göteborgsförort, hur trovärdigt var det?)

Och han lät mig gå.

Jag var knäsvag men upprymd och gjorde snabbt analysen att det inte var läge att ringa polisen. Det tycktes mig självklart vad de skulle fråga: Men varför slog du inte tillbaka?

Senast i söndags morse våldtogs en 19-årig flicka på en gata här i stan. Slogs hon? Jag vet inte det.

Spelar det någon roll?

Jag vet vad Lena och Tora skulle göra, de är två kvinnor i min storlek, och visar i tidningarna hur jag kan vrida en tumme för att tvinga bort handen över min strupe.

Lena säger: "en jävlaranammagen måste man ha".

Jaha.

Men jag är ingen särskilt aggressiv människa. Jag orkar inte känna mig dålig även i det avseendet. Våld är inte naturligt för mig. Är kanske inte naturligt för särskilt många människor.

Vissa kan lära sig. Jag vet inte. Det tycks mig inte självklart.

Jag tror till och med att många kvinnor har andra skyddsreflexer. En reflex som går ut på att kura ihop, förstenas, stänga av, förflytta medvetandet ut i universum och uthärda-uthärda-uthärda för att klara sin överlevnad.

Jag känner visst obehag inför självförsvarstipsen. För jag kan inte värja mig mot känslan att här flyttas ett ansvar över. Ett ansvar jag faktiskt vägrar ta.

Om jag inte törs ta upp kampen mot en våldtäktsman? Inte ens...vill?

Är det mitt fel då?

Jag kan inte låta bli att läsa det så. Som att skammen då helt orättfärdigt skulle vara min.

Kerstin Weigl