Männens machokultur driver kvinnorna till stan

KOLUMNISTER

Första gången i mitt liv jag drack någon form av alkohol var en valborgsmässoafton i en mörk och suddig forntid (typ sent 70-tal).

Jag och min kompis Monica skulle åka till en brasa ute i Bertnäs. För sent insåg jag att jag hade alldeles för tunna ytterskor, varför jag fick låna Monicas näbbstövlar av insmort läder som var åtminstone två nummer för små. Jag minns fortfarande hur fina jag tyckte de var, och hur otroligt ont det gjorde i mina tår.

Borta vid brasan var det massor av folk, både killar och tjejer. Där blev jag bjuden på en vit ölburk med texten Key Beer, det lokala starkölet från Nyckelbryggerier i Luleå. Drycken var besk. Jag tyckte inte om den. Den påminde en del om svagdrickan i morfars skafferi som plockades fram till jul och påsk.

Det är lustigt hur bilder biter sig kvar. Jag kan fortfarande se den snöfläckiga marken framför mig, känna kylan och den frusna leran, lukten från bränt barrträ och smattrandet från killarnas mopeder. Jag ser till och med min halsduk, knallgul och hemstickad.

Och så minns jag människorna. Som skuggor seglar de fortfarande förbi mig i en dunkel, norrbottnisk vårnatt. Många av mina klasskamrater var där, och en del äldre ungdomar också.

Det blev egentligen enda gången jag var på någon form av fest med kidsen från min hemtrakt.

Samma höst flyttade jag där-ifrån, 16 år gammal.

I veckan läste jag i Dagens Nyheter att en grupp genusforskare från Uppsala studerat fenomenet med att unga flickor med höga betyg väljer att flytta från Norrbotten så fort de bara kan.

De har granskat situationen i Jokkmokk där flickornas betyg är skyhöga och pojkarnas långt under riksgenomsnittet. På vetenskaplig grund har de slagit fast det vi andra så länge anat: Problemet ligger i den manliga kulturen i samhället, i "macho-idealet". För grabbarna räcker det att köra skoter och fiska. Flickorna använder sin fritid till att plugga som dårar för att få en biljett ut i världen.

- För Jokkmokk är de stora betygsskillnaderna inte ett skolproblem utan ett överlevnadsproblem, konstaterade Kerstin Fors Mattson, projektledare för genusprojektet, i DN.

Hon har så rätt!

Det hjälper inte hur många krispaket eller hur mycket riskkapital man än pumpar in i glesbygden, om det inte finns några kvinnor kvar så dör bygden ändå. Det är naturligtvis ett gigantiskt problem.

Men frågan är om det finns något självändamål i att på konstgjord väg hålla liv i samhällen som inte är människovärdiga för hälften av befolkningen.

Som tur är finns det ett mycket enkelt sätt att komma tillrätta med hela den här problematiken: att grabbarna och gubbarna ändrar sig. De måste i grunden omvärdera sin inställning till kvinnor och flickor, men också till samhället i stort.

Männen i Jokkmokk är de i landet som använder bilbältet minst av alla, exempelvis. I botten ligger givetvis en uppfattning om att man inte behöver följa bilbälteslagen, att den är fjantig och kärringaktig.

Likaledes arbetar norrbottningen minst i landet. Nästan var tredje arbetsför person lever enbart på bidrag och kommer så att göra under överskådlig tid. Att det finns arbete inom vård och omsorg spelar ingen roll, sånt är kvinnogöra.

Situationen är inte alls unik för Sverige, den går igen på många håll i västvärlden. Även forskare i England har hittat samma syndrom bland människor i glesbygd: att männens machokultur driver kvinnorna till utbildning och karriär i de större städerna.

Om nu allting går som det brukar kommer stackars Aftonbladet att dränkas i hatbrev på grund av den här kolumnen.

Så kära norrländska män, jag förstår att ni känner er hotade, men tre saker kan ni vara tämligen säkra på:

1 Kvinnorna stannar inte, hur arga ni än blir.

2 Jag tänker inte försvinna, bara för att ni vill det.

3 Ni kommer inte att stöta ihop med mig vid majbrasan i Bertnäs, åtminstone inte i år.

För i kväll ska jag äta middag i Stockholm med en massa högutbildade kvinnor och deras nästan jämställda män.

Liza Marklund