Bush och Sharon fullbordar förnedringen

KOLUMNISTER

Världen ser nu allt klarare att en liten, fattig nation krossas och att ingen kan hindra det.

Palestinierna förpassas till bantustan, apartheid gäller som förr i Sydafrika, murar byggs, stenhårt härskar israelisk militär. Palestinsk ekonomi är i kaos, odlingar rivs upp och hus raseras med schaktmaskiner. Deras myndighet slås sönder, även bistånd till administration sprängs i bitar. Förnedringen fullbordas genom ständiga trakasserier och förödmjukanden.

Så förnedras även Israel.

Tidigare har man kunnat säga - mer eller mindre sanningsenligt - att vi visste inte vad som pågick. Det kan ingen göra nu, allt är tydligt. Sharon pratade omkull Bush och fick klartecken: inga gränser gäller, fler bosättningar kan byggas på palestinskt område, allt beslutas ensidigt.

Internationell rätt kränks, FN-resolutioner föraktas. Därmed kan vi inte ens skymta någon tvåstatslösning, det enda någorlunda rationella.

Palestinierna har ingen chans. Det är, sa en palestinier till mig, "vårt öde".

Hatet i den arabiska och muslimska världen mot USA kommer därför att fortsätta. Förtrycket mot den palestinska nationen är ett motiv för muslimsk terror, vidriga självmordsattacker, motstånd mot amerikanerna i Irak, civilisationernas krig.

Den enligt uppgift kunnige president Bush påstod att amerikanerna skulle hälsas som befriare i Irak. FN:s representant menar att så länge konflikten Israel-Palestina inte får någon sorts lösning fortsätter våldet. Många talar om kamp mot terrorismen och räknar upp metoder men nästan aldrig nämns metoden att avstå från att krossa den palestinska nationen.

Man oroar sig för antisemitism men jag finner sällan insikten att israelisk statsterror kan vara en orsak. Israel bildades som följd av de europeiska judeförföljelserna med förintelsen som ohygglig kulmen. Folken i arabvärlden hade ingen del i dessa förföljelser; de levde tvärtom i sämja med judarna sedan år-hundraden.

De häpnade över att de skulle bära bördan av europeisk antisemitism. Ändå fördrevs palestinierna från sitt hemland när européerna skulle sona sina synder. De mest aggressiva bosättarna är dessutom amerikanska judar som inte drabbades av någon förföljelse.

Men den enligt uppgift intelligente amerikanske presidenten ger klartecken till än mer ockupation.

Jag har upplevt hela perioden av opinionsbildning från junikriget 1967, då Israel angreps varefter ockupationspolitiken började. Palestina var "ett land utan folk för ett folk utan land" hette det, fast 90 procent var palestinier i det brittiska mandatet. Golda Meir sa till mig och andra 1974 att palestinierna inte existerade; hon kallade dem "sydsyrier" som väl kunde bo någon annanstans i arabvärlden. Hundratusentals förpassades till eländiga flyktingläger.

I decennier accepterade västvärlden den israeliska versionen och försök till kritik stämplades som antisemitism, en taktik som trots allt inte längre fungerar.

Palestinierna fanns inte, utom som terrorister och skurkar i amerikanska filmer.

Svensk socialdemokrati stödde Israel under alla dessa år; den enda demokratin i området, med fackföreningsrörelse, jämlikhet, Konsum och ABF. Palestinierna var bara terrorister. Göran Persson har hänvisat till den tiden i hans ungdom i SSU.

Under resor i Mellanöstern på 70-talet fäste jag mig vid biträdande borgmästaren i Jerusalem Benvenisti. Han skrev att ockupationen kommer att skada israelisk samhällsmoral, "när protester och undertryckande av dem, våld och motvåld, intensifieras på ockuperade områden och situationen kommer att leda till allmänt uppror och mötas med svår repression" - "med tusentals israeliska soldater invecklade i en brutal konfrontation".

Den israeliske sociologiprofessorn Kimmerling använder ordet "samhällsmord" om Sharons politik "att med militär styrka konsekvent och medvetet krossa palestinsk ekonomi, rättsväsende och infrastruktur".

Nu har vi sett Bush och Sharon lova bort än mer av palestinsk mark, det vill säga bantu-stanpolitik, förödmjukelser, hat och förbittring.

Och nu ser alla det på tv.

Gunnar Fredriksson