Krig och humanism går inte ihop - basta!

KOLUMNISTER

I Lynndie Englands hemstad i West Virginia har man tagit bort hennes foto från affischen med stadens söner och döttrar som tjänstgör i Irak. Lynndie är den kvinnliga militärpolis som vi sett släpa en naken irakisk fånge i koppel. Familj och vänner är chockade. De kan inte tro att "deras" Lynndie kan bete sig så där.

"Un-american", sade USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld. Chock och ilska i USA. Tortyrskandal. Vidriga bilder av förnedring. "Så uppträder inte amerikanska soldater." Och på andra sidan de som skadeglatt menar att de amerikanska soldaternas uppträdande speglar den "amerikanska imperialismens" felaktiga politik i Irak.

Båda sidor har missat den grundläggande sanningen om krig: krig och civilisation är en motsättning. Civilisationen och sanningen är krigets första offer. Så har det alltid varit.

Vi pacifister anklagas alltid för att vara naiva och orealistiska. Men när jag i massmedia följer den senaste skandalen om amerikanska soldaters uppträdande gentemot irakiska fångar, undrar jag vem som är naiv.

Tror folk att krig är en gentlemannamässig kraftansträngning där Frihetens och Demokratins soldater tyvärr måste döda fiender och "ännu mer tyvärr!" ibland orsaka collateral damage (det vill säga skada på människor och tillgångar som inte kan identifieras som fiendemål). Men i övrigt uppträder exemplariskt.

Krigens tillskyndare och på senare år har dessa även i allt högre grad även återfunnits bland mina kollegor, författare och kulturarbetare, som funnit den ena eller andra militära operationen "nödvändig" - uttrycker två synsätt på kriget som verktyg. Ett cyniskt: "Så och så mycket död, förstörelse, trauma i generationer är priset som måste betalas för att lösa just denna konflikt mellan Frihet och Förtryck, Rättvisa och Orättvisa." Eller ett naivt: tron på att de som kämpar på "den rätta och goda sidan" i krig uppträder humant. Civiliserat.

I boken "An Intimate History of Killing" redogör Joanna Bourke för "den krypande acceptansen av det omöjliga" bland Vietnamveteranerna. Saker som först chockar soldaterna moraliskt och känslomässigt , accepteras snart. Till exempel åsynen av en truppförare som åkte förbi med tjugo människoöron knutna till antennen. Den första chocken ("det var svårt att tro sina ögon. De har faktiskt öron på antennen!") övervanns. Snart kom några tillbaka med örontroféer själva.

En svart muslimsk marinsoldat minns: "Vi brukade skära av deras öron. Om en kille hade ett halsband med öron, så var han en god mördare, en bra menig. Vi uppmanades att skära av öron, att skära av näsor, att skära av killens penis. Var det kvinnkön, så skar man av deras bröst. Vi uppmuntrades att göra dessa saker. Befälet förväntade att du gjorde sånt, annars var det något fel med dig."

Exakt samma moraliska erosion inträffade på den andra sidan den stora ideologiska skiljelinjen, den mellan diktatur och demokrati. En sovjetisk veteran från Afghanistan berättar: "Har du någonsin sett torkade öron? Ja, krigstroféer, ihoprullade till små löv och bevarade i tändsticksaskar. Omöjligt? Du kan inte tro sådant om våra ärofulla sovjetiska pojkar? Men sådant hände."

En Vietnamveteran berättar: "Något mycket sorgligt hände oss alla medan vi var där. Gradvis så att ingen riktigt lade märke till det, började vi se på dödade och förluster med känslokallhet."

Detta sker därför att det mänskliga medvetandet inte kan gripa så mycket lidande och överleva. För att klara detta måste en dehumanisering av fienden åstadkommas.

Den sovjetiske soldaten sa om afghanen att han är "inte en människa". Den starkt rasistiskt färgade propagandan mot vietnameserna ("gooks") är väl känd.

På samma vis är "den amerikanske Satan" inte en verklig människa för terroristerna. Och säkert ser amerikanska soldater irakierna som "muslimska slödder".

Den som dehumaniserar fiende dehumaniserar sig själv. Krig och humanism går inte ihop. Basta!

Anita Goldman