Den röda känslan är en idé om godhet

KOLUMNISTER

Å va fan flinar du åt, sa han till henne.

Han låg under en bil.

Hon låg ingenstans utan kom lycklig gående den vackraste vårdagen i röd jacka och röda skor.

Röda läppar, leende.

Jag kan se henne framför mig, det var maj, vilda dofter, torra dammiga gator. Det kunde varit jag. För det är rött det ska vara en sådan dag.

Jag är inte helt säker på sensmoralen i denna bitterljuva historia ur verkligheten men jag tänker varje år på den och särskilt i vår, för jag har nya röda skor, med detaljer i blankt rött. Man ska egentligen springa i dem. Jag går försiktigt. De klämmer bara lite, men får ännu inte veckas och solkas.

De är så otroligt röda.

Och så röd kappa.

Det är inte så att någon annan behöver se mitt röda. Det är ju bara några minuter när jag tänker efter. De 35 minuter det tar mig att gå från mitt hem, via skola och tunnelbana och till min arbetsplats.

Det är bara då jag är röd. Framförallt; det är då jag känner mig röd. De på tunnelbanan ser kanske inte det. De kanske ser en kärring på väg till jobbet. Vad vet jag, och det spelar mindre roll.

Känslan är min.

Klädd så känner jag mig som man bara känner sig de här intensiva ljusa dagarna när man dessutom har väldigt röda kläder.

Den röda känslan gör att jag står ut, den skjuter undan det andra böket. Det där jag måste tänka på sedan på jobbet. Sedan måste jag tänka på varför en 17-årig flicka skjutit sin mamma. På förtvivlan som inte får rimliga proportioner. På den tid då män och kvinnor som tyckte sig ha nått en slutpunkt i livet helt stillsamt gick upp på vinden och hängde sig. I stället för att ta fram ett vapen.

Men det får vänta.

Den röda känslan är en idé om att kunna förändras och en plötslig drift att se världen med nya ögon ... jag skulle nästan vilja säga godhet.

Det är en generös sorts känsla, en känsla av att vara tillfälligtvis oemotståndlig och vilja dela med sig av livskänsla och rödhet.

Ja, som kvinnan i min historia. Hon som såg en man meka under en bil. Men han såg alltså ett rött skynke.

Hon började le från avstånd.

Hon tänkte att han skulle tycka om att se en rödklädd ung kvinna le mot honom, så där utan anledning, eller kanske rentav av en anledning.

Hon tänkte: Jag bjuder på det.

När hon var ända framme hade hennes leende nått sin fulla bredd; hon såg honom i ögonen.

Och det var då han sa det.

Å va fan flinar du åt, sa han, DIN RÖE JÄVEL.

Kerstin Weigl