Pojkarna förvisades - och blev mördare

KOLUMNISTER

Hur skapas en mördare? Vad driver en människa att ta livet av en annan? Att passera den yttersta gränsen och upphöja sig själv till Gud?

För det är ju precis vad de gör, om nu åklagarna och polisen har rätt:

Pastorn i Knutby.

Den 22-årige mannen i Malmö som stack kniven rakt i Marcellas hjärta.

Mannen (vars namn jag inte kan förmå minnas) som dödade Anna Lindh.

Om polisutredningarna stämmer, vilket de ju faktiskt inte behöver göra, har de här tre männen lämnat alla mänskliga normer bakom sig och begått det ultimata maktövergreppet. De har passerat gränsen för det mest förbjudna och givit sig själva rätten att styra över liv och död.

I alla kulturer är detta tabu. Inte att döda andra människor, det gör folk hela tiden överallt, men det är stor skillnad på att ta livet av någon och att auktorisera sig själv såsom Allsmäktig. Soldater i alla länder och religioner är sanktionerade att döda, liksom bödlar och holländska läkare. Gemensamt för dem alla är att någon annan givit dem tillåtelse att utsläcka liv. Det är inte deras eget, självsvåldiga beslut. Soldaten strider för landet och för Gud, bödlar och holländska läkare agerar på samhällets uppmaning.

Det polisen påstår att pastorn i Knutby har gjort är något helt annat. Han har verkligen, helt och hållet, upphöjt sig själv till Skaparen. Han bestämmer vilka som ska leva och vilka som ska dö. Han till och med talar med Guds röst till den genomsnurriga barnflickan.

Här kan vi tala om svårslagen hybris.

De bägge andra mördarna jag tänker på, Marcellas och Anna Lindhs, har också givit sig själva total makt. Dessutom har de något annat gemensamt:

De är pojkar som förvisats.

Förundersökningen och rättegången mot Anna Linds mördare visade bilden av en pojke som skickades bort från sina föräldrar, fick växa upp i ett annat land för att sedan komma tillbaka till Sverige som trasig, identitetslös och avvisad. Hans far beskrivs som aggressiv, våldsam och maktfullkomlig. Fadern behandlade sin familj ungefär som boskap, pryglade, forslade eller klappade allt efter behag.

Den 22-årige mannen från Malmö har en liknande uppväxt.

Som litet barn skickades han, tillsammans med två systrar, bort av sin far för att växa upp i en annan kultur.

För tio femton år sedan skrev jag mycket om sådana fall, bland annat om detta. Jag talade ofta med 22-åringens mamma, en kvinna jag alltid uppfattat som stark, modig och oerhört förtvivlad. Hon trodde alltid att hennes tre barn skulle återvända till henne, att de på något sätt skulle hitta tillbaka, och hon fick rätt.

För ett par år sedan flydde de och kom tillbaka till Sverige.

Sådant händer ganska ofta, har det visat sig.

Barnen som kidnappas växer upp och letar sig tillbaka, men det innebär inte att problemen är över. Många återvänder med identitetsproblem, trasiga och avvisade. Det är inte särskilt konstigt. De avhumaniserades redan som barn, reducerades till brickor i ett maktspel. Fäderna skickade bort dem och höll dem som gisslan, antingen hos släktingar eller mot betalning hos främmande människor. Själva stannade männen ofta i Sverige, för syftet med rövandet var i grunden att få makt över mammorna.

Kraven varierade:

Om hon tog tillbaka skilsmässan fick hon träffa barnen igen.

Om hon tog tillbaka anmälan om misshandel fick hon träffa barnen igen.

Om hon bara fogade sig efter hans vilja fick hon träffa barnen igen.

För de bägge förvisade pojkarna som vuxit upp till mördare måste sammanhanget stå klart: män styr över liv.

Så varför inte över död?

En människa som upplever sig själv så totalt och orättvist maktlös att hon kan göra precis vad som helst för att få inflytande, hon kan också bli mördare. Ondska är egentligen bara ett annat ord för upplevd maktlöshet. Det gäller alla: terrorister, diktatorer, förtryckare och våldsverkare.

Enda sättet att utrota ondska är att ge människor makt över sina egna liv och villkor.

Och att inse sambandet mellan skadade barn och livsfarliga vuxna.

Ondska är egentligen bara ett

annat ord

för upplevd maktlöshet.

Liza Marklund