Israeliska tonåringar vill inte bo kvar i Israel

KOLUMNISTER

Israeliska tonåringar ser inte sin framtid i Israel. Enligt opinionsmätningen, publicerad i israelisk press, känner 48 procent inte någon samhörighet med staten.

När jag flyttade till Israel 1980 var min standardfråga till israeliska kvinnor hur de såg på framtiden för sina söner som soldater. Och standardsvaret var att om tjugo år har vi skipat fred. Det har förflutit mer än tjugo år sedan dess och dessa kvinnors barn är nu soldater. Är det de som kör bulldozrarna som raserar husen med plåttak, byggda av asbest i flyktinglägren? Är det de som skjuter på obeväpnade demonstranter? Är det de som bombat bostadsområden från luften, är det de som inte låtit ambulanserna komma fram och tvingat palestinierna att förvara döda kroppar i de stora kylskåpen ämnade för förvaring av skördade potatisar.

Varför skulle ton-åringar vilja delta i sådant? Deras svar reflekterar kanske inte endast den politiska verkligheten, utan också det faktum att de kollektivistiska och nationalistiska idealen under de senaste decennierna gett vika för individualistiska och materialistiska. Varför skall en ung människa vars främsta dröm är att leva som ungdomar gör i USA, delta i militära kampanjer som förlorat all moralisk trovärdighet och politiskt förnuft.

Djupt bedrövad följer jag vad som händer inte bara i Israel, utan med Israel. Jag upplåter i dag min spalt till de israeler vars röster i sig själva utgör ett hopp mitt i mörkret, endast genom det faktum att de finns och ges utrymme i landets mest respekterade dagstidning, Haaretz. Trots att vad de uttrycker är så mörkt och svårt:

Meron Benvenisti var en av mina favoritskribenter när jag bodde i Israel. Den före detta vice borgmästaren i Jerusalem och specialist på Västbankens demografi, skriver i sin senaste kolumn: "Bilderna från Rafah är för tunga för att bära - långa rader av flyktingar bredvid kärror fyllda med sängkläder och torftiga tillhörigheter, barn som släpar på resväskor större än de själva, kvinnor täckta i svart som knäar av sorg bland grushögarna. Och hos några av oss, vars antal krymper, stiger i minnet liknande scener som varit en del av våra liv, likt en refräng som skär i hjärtat och gnager på samvetet, igen och igen, i över ett halvt århundrade - processionen av flyktingar från Lodz till Ramallah i julihettan 1948, konvojerna med fördrivna invånare från Yalu och Beit Nuba, Emmaus och Kalkilyia i juni 1967, flyktingarna från Jeriko som klättrade upp på ruinerna vid Allenbybron efter sexdagarskriget. Något grundläggande har gått snett här. Om befälhavarna, söner till 1948 års kämpar, sänder barnbarnen till självständighetskrigets kämpar att "vidga vägen" - vilken innebär fördrivning av barnbarnen till 1948 års flyktingar - med ett existentiellt hot som ursäkt, då var det något felaktigt i statsgrundarnas vision. Ligger någon slags arvsynd i själva det sionistiska projektets grundval? De som igångsatte Rafah-operationen och de som genomför den, bör veta att ett av

resultaten av deras handlingar ofrånkomligt kommer att bli ställandet av dessa kätterska frågor."

En annan kritisk röst i Haaretz, journalisten Gideon Samet, liknar Israels bryderi i Gaza med fransmännens i Algeriet: "Vad som hände i Rafah denna vecka är samma slags dramatiska omsvängning vilken fick Frankrike att dra sig tillbaka från Algeriet. Efter deras nederlag i de tätbefolkade kvarteren och i tunnlarna, började algerierna att i massor marschera mot gevärspiporna som var vända mot dem. Också här konfronterade palestinsk förtvivlan israelisk militär beslutsamhet. En folkmassa på 1 500 demonstranter, inklusive kvinnor och barn, beväpnade sig själva med ett hemligt vapen som inte kan jämföras med något annat: vetskapen om att de inte har något att förlora".

Och Gideon Levy - som förmedlar bilden av kylskåpen fyllda med kroppar - frågar sig hur israelerna kan fortsätta sina liv som vanligt en sådan dag, "som om det som hände i Rafah inte gjordes i medborgarnas namn. En sådan apati gör oss alla ansvariga."

Anita Goldman